046: Friidrott & mätning – Nicklaus Lindqvist från Leica Geosystems

Det var ju Finnkampen där i Göteborg. Efter nästan hela diskustävlingen, kan det ha varit, kommer den finska huvuddomaren fram till mig. ”Den mäter fel”, säger han till mig. Jag bara: ”Nej, den gör inte det.” Jag fick förklara vad vi hade för grejer och så vidare.

Man blir ju lite så där. Då gäller det att tänka snabbt i det läget och vara ganska säker.

Varmt välkomna ska ni vara till Mätpodden, sommaren tjugohundratjugofyra.

Nu, tjugohundratjugofyra, är det OS i Paris som är igång. Då är det friidrott, spjut som kastas och diskusar som flyger. Då ska man ju ha ett resultat av det, och där kommer vår lilla mätbransch in på ett hörn på stor-TV:n.

Då passade det väl med ett litet avsnitt om det. Jag har Nicklaus från Leica med mig, som har lite praktisk erfarenhet av mätning i idrotts- och friidrottssammanhang. Välkommen, Nicklaus. Vem är du?

Ska det vara någon annan? Tack, tack. Jo, som sagt: Nicklaus Lindqvist heter jag. Jag har jobbat på Leica i två vändor faktiskt. Senast är nu som säljare i vår region väst. På Göteborgskontoret håller jag till, och jag har jobbat där i åtta år ungefär nu.

Tidigare jobbade jag med support på Leica också, så då var jag mycket inblandad i det här med mätning. Framför allt, eller till viss del får man väl säga, under de här friidrottsevenemangen som hölls runt om i Göteborg.

Om man tänker på ämnet, mätning i friidrottssammanhang, så vet jag inget särskilt om det spontant. Men man kanske har sett i något hörn någon totalstation och tänker att det är så det går till. Men det finns ju lite att utveckla i det. Berätta lite hur det går till. Vilken typ av tävlingar har du varit med och mätt i? Hur ser det ut?

Det är precis så. I friidrottssammanhang kallar man det kanske inte för mätning på det viset som vi tänker, utan man slänger sig med begreppet optisk mätning. Då tänker vi kanske på något annat.

Vi mäter ju längder och vinklar och sådär, men det är det det handlar om. Man mäter med totalstation för att få ett noggrant resultat, och också för att få upp hastigheten i själva tävlingen. Det tar ju lång tid med måttband, som man kanske har gjort tidigare.

Under kastgrenarna framför allt, diskus, slägga och spjut, tjänar man en viss tid på att mäta med totalstation. Då har man en, eller flera, som man använder på evenemanget och ställer upp.

Det är kanske inte riktigt en traditionell mätuppställning som vi mätare är vana vid, utan det är mer ett mått mellan två punkter som ska mätas egentligen. Stationsuppställningar och sådant försvinner ju, så det är en enklare typ av mätning kan man väl säga. Men mycket kan hända under en tävling, så det gäller ändå att ha lite kunskap om det man håller på med. Det är lite roligt.

Om man tänker sig en kastgren som exempel: vad är det man mäter? Man kanske har sett på TV att det känns som en radie, där man ser ett streck: så här långt, ungefär sextio, sjuttio eller åttio meter, om man tar spjutkast eller något sådant.

Spjutkast är lite speciellt, för det är ofta det man kanske känner är det längsta kastet. Nu är det inte alltid det, men ändå. Då har man ett avstamp där kastarna kastar spjutet. Det är en liten radie på avstampslinjen. Egentligen räknar man med en diameter från början, men så kan ju inte vi mäta riktigt. Det blir lite stökigare för oss.

Avstampslinjen är lite böjd, och det är åtta meters radie till en viss utgångspunkt som man utgår från. Då mäter man in den punkten som en nolla, kan man väl säga. Utifrån den punkten mäter man nedslagsmärket och drar av de här åtta metrarna, som är radien i det här fallet.

Man gör likadant på diskus och slägga. Där är det en lite mindre cirkel som kastarna står i, och då blir det ett helt annat avdrag. Men det är samma princip: man har en centrumpunkt som man mäter in, och sedan mäter man nedslagsmärket.

Angående nedslaget: hur går det till? Mäter man utan prisma, eller har man ett prisma? Vilken typ av prisma? Vem håller i det? Är det du som håller? Hur brukar det gå till?

Oftast, när jag har varit med, är det jag som får mäta. Ingen annan vågar trycka på instrumentet, även om det egentligen är det lättaste i hela grejen: att trycka på en knapp. Det kan alla göra.

Men det gäller att se nedslagsmärket, och där måste det vara personal som är utbildad på att helt enkelt kunna se var nedslagsmärket är. Det är en som är utsedd att göra det. Sedan är det oftast en annan som springer runt med ett prisma. Vi använder oftast ett klassiskt miniprisma med den lilla stången, så att de har något att hålla i.

Sedan springer de fram och sätter ner prismat på märket, och förhoppningsvis vet de att de ska rikta prismat rätt.

Okej, så man har två personer: en som springer med prisma och en som har identifierat var det slog ner. Är det robotstation, eller är det två man? Vrider man in det manuellt? Hur är det för hastigheten?

Man kan köra lite vad man vill. Jag har använt lite olika stationer. Det är väldigt enkelt och skönt att använda en station med automatisk inriktning, så att man slipper tänka på det och bara kan grovrikta och mäta.

Jag använder oftast våra stationer som egentligen är robotstationer, även om man inte behöver det.

Har man radio för att prata med den som håller prismat, eller är det ett så pass kort avstånd att man kan vifta lite och skrika om det behövs?

Jag skulle helst gärna ha radio, men det har man inte, eller jag har aldrig haft det i alla fall. Jag kan tänka mig att man kanske har det på lite större tävlingar. Annars kan det hända både ditt och datt.

Ibland riktar de prismorna åt fel håll när man står och ska mäta, och så ska man försöka kommunicera det på en stadion när de står åttio meter bort. Det är inte helt enkelt alla gånger.

Jag kan tänka mig det. Kanske står det någon i vägen, kanske inte just på diskusfältet, men ändå. Det måste hända lite saker.

Om vi pratar om var man ställer upp: man ska väl inte stå framför kameran precis. Hur tänker man där? Kan du hitta ett läge för alla grenar, eller får du flytta runt under en sådan här Finnkamp mellan grenarna? Hur funkar det i praktiken?

Det är lite olika och beror på. Man försöker få till det så att kastgrenarna utgår från samma sida av planen, för det är enklare att måttsätta allting och lättare att bygga säkerhet med barriärer runt, så att släggor och diskusar inte studsar ut på löparbanor. Man vill inte kasta åt olika håll.

Oftast kan man faktiskt hitta ett ställe där man kan ställa upp för alla grenarna. Då ställer man upp någonstans mitt emellan. Det är viktigt att man ser centrumpunkten, alltså radiepunkten, för den måste man kontrollmäta emellanåt.

Centrumpunkten, om vi säger diskus eller kulstötning: det är en cirkel de står i, och sedan har de en vit linje. Är det själva centrum på den teoretiska utgångspunkten?

Ja, det finns en liten fördjupning mitt i cirkeln som man mäter in. Den är ganska tydlig. Det finns även en för spjutet.

Man kan också mäta radie, alltså mäta tre punkter på själva cirkeln om man är lite osäker och inte hittar centrumpunkten av någon anledning. Med mjukvarorna vi använder i instrumenten går det att mäta en cirkelradie på själva kanterna och utgå från den.

Har du varit med om att någon har stött i instrumentet, eller att det har blivit skadat?

Det vanliga är att det är idrottare och andra människor som kanske inte känner till det här med mätning och stabilitet. Det är väldigt vanligt att någon kommer fram och tar i stativet, håller i det, och det räcker ju. Det vet ju du som mätare också.

På en byggarbetsplats vet man att folk går runt, så man får ha ögon i nacken och bevaka det som sitt lilla barn.

Vid ett tillfälle har det också kommit kulor från kulstötningen rullande mot stativet och träffat stativbenen. Förvisso hinner man se dem, för de kommer inte jättefort, men de är tunga, de där kulorna. Där får man skydda sitt stativ.

Det gäller att hitta en säker plats. Det går folk och springer runt omkring också. Och så får man ju inte stå i vägen, som vi sa inledningsvis, för filmning, TV och ibland resultattavlan. Man hittar så bra plats man kan.

Jag gillar att ställa upp lite högre också. Om man tittar på tävlingar på TV ser man ofta att de sitter under parasoller eller paraplyer för solskydd, men då kommer instrumentet ganska lågt. Det gillar inte jag. Jag vill ha det lite högre så att man får en bättre vinkel ner mot prismorna i gräsmattan, om de trycker ner dem lite för mycket.

Hur gör man det i praktiken på en arena? Är det uppe på läktaren med instrumentet, eller hur kommer man högre?

Högt på stativet, egentligen. Det är så jag har gjort. Hur andra gör är väl upp till var och en. Ibland kanske man får en anvisad plats.

Vi har pratat lite på telefon före, och jag har försökt söka lite. Jag hittade inget riktigt strukturerat sätt. När man kollar på friidrott på Youtube ser man lite olika arrangemang. Det verkar inte vara någon helt standardiserad sak, utan mätaren får göra vad mätaren gör.

Lite vad man vill. Det är en viktig roll som hamnar lite i skymundan. Man får kanske höra: ”Du får stå där borta någonstans.” Men nej, det kan jag inte, för jag måste ju stå så att jag ser det jag ska mäta. Man är ju i vägen ändå.

Vilka noggrannheter pratar man om egentligen? Hur noggrant är det när man mäter?

Vi mäter ju så noggrant som instrumentet gör. Det blir millimetermätning, eller på ett par millimeter såklart, eftersom det ändå finns en viss onoggrannhet i både prisma och instrument.

Men de har inte så höga toleranser, utan centimeter gäller för dem. Då är det inga jättehöga krav. Däremot avrundar man resultatet. Om någon kastar till exempel åttio komma noll nio sju meter, så avrundar man neråt. Det blir inte åttio komma tio, utan man avrundar neråt, för de har ju inte kommit hela vägen fram. Man vänder till närmaste centimeter neråt.

Till närmaste centimeter neråt. Ja, det är ju rimligt. Intressant. Är det din mätning som gäller om det blir något rekord, eller kontrollmäter man instrumentet? Finns det någon kontrollfunktion?

Ja, det gör det. Det är en ganska viktig första funktion. Det är egentligen flera steg i det hela. Dels har man en kontroll innan man börjar tävlingen, att instrumentet är uppställt rätt och att man har gjort rätt.

Då har man minst tre kontrollpunkter som funktionärerna sedan tidigare har mätt ut med måttband. Sedan kontrollmäter man dem. Det kan vara punkter på de vita nedslagslinjerna som man ser i TV, men egentligen är det små spikar i gräsmattan som de har noterat och mätt in. Då ska det inte skilja mer än en centimeter från deras mätning till instrumentets mätning.

Okej, så man utgår ändå från ett måttband först och kontrollerar mot det?

Man gör det som en kontroll, så att mätningen är korrekt. Om man sedan får ett kast som man tycker kan vara ett rekord, då gör man ändå en kontrollmätning med måttband och ser att det är ett rimligt mätresultat. Man litar på instrumenten idag, men måttbandet ingår ändå i deras utrustning på en tävling. Man måste ha ett måttband med sig.

Vad är det för typ av måttband? Inga Biltema-glasfiber?

Nej, inte längre. Har man brist på annat har man faktiskt haft glasfiber vid tillfällen. Men det är stålmåttband som gäller. Helst ska du ha rätt temperatur också, med utvidgning och sådant.

Så det är ett kalibrerat stålmåttband som finns där på arenan?

Det är bara sedan om det verkligen är det. Jag har inte mer än sett dem när jag har varit på tävling, aldrig använt dem faktiskt.

En bilväska med en strålkod här nu, så att vi kyler ner dem till minus trettio grader?

Jag har ingen aning. Sedan tar vi ut och springer ut med måttbandet på planen: ”Oj, oj, oj, det här var långt.”

Nej, det är väl temperaturkorrigering såklart där.

Ja, men intressant. Det finns ändå någon oberoende kontroll. Även om man litar på värdet finns det något sätt att kolla att det faktiskt stämmer också.

Ja, lite kontroll har man.

Hur har det utvecklats? Har du koll på historien? När började man med totalstationsmätning, och hur har den förändrats? Jag tyckte du pratade om noggrannhet och att avrundningen har varit lite annorlunda tidigare.

Exakt när man började med totalstationsmätning vågar jag inte uttala mig om. Däremot har det utvecklats lite just med avrundningen. Man hade tidigare närmaste jämna centimeter.

Nu pratar vi kanske tjugofem år tillbaka i tiden, när man bytte system. Det kan ha varit någon gång kring tvåtusentalet, att man började avrunda till närmaste centimeter. Innan hade man jämna centimeter.

Det var jag varse om på någon Finnkamp där jag var med.

Berätta, det låter som att du har en anekdot om det.

Det var Finnkampen i Göteborg vid något tillfälle. Den har varit där tre gånger tror jag. Det kan ha varit åttionio eller nitti, väldigt tidigt skede i alla fall.

Då hade jag väldigt fina instrument med mig, var väldigt nöjd och hade backup-instrument ifall något skulle haverera. Jag var väldigt rädd, för det var ändå Finnkampen och en viktig tävling.

Efter nästan hela diskustävlingen, kan det ha varit, kommer den finska huvuddomaren fram till mig och pekar på instrumentet, som då var ett av våra industrimätningsinstrument på den tiden. Han säger: ”Den mäter fel.”

Jag bara: ”Nej, det gör den inte.” Man blir ju lite så där. Då gäller det att tänka snabbt i det läget och vara ganska säker.

Han säger igen: ”Den mäter fel.” Jag bara: ”Nej, den gör inte det.” Sedan fick jag förklara vad vi hade för grejer och så vidare. Då sa han just det här med avrundningen: ”Hur kan varje resultat ha en jämn slutsiffra på centimetern? Det är ju osannolikt.”

”Ja, nej, det är bara en slump. Det har bara blivit så.” Sedan fick jag uppdatera mjukvaran efter det, kan jag säga. Jag säger inte mer än så.

Okej, ja. Det är dags att sälja in historien där. Han hade i alla fall en magkänsla.

Han bestämde. Men nu gjorde det inte så mycket på den här tävlingen. Såvitt jag minns var det inget som påverkade något, även om det skulle ha varit på det viset. Men då blir man lite... ja, vi ska inte säga att man blir skraj, men man funderar lite grann.

Så blir det ju när man mäter. Det är väl relativt vanligt ändå att någon annan har mätt med valfri metod och säger: ”Det där stämmer inte.” Ibland är det ju rätt, men oftast är det ju fel.

Ja, precis. Det är lätt att man skulle kunna ta fel. Allt går att göra. Man kan välja fel gren.

Många gånger upplever jag att mätning är att man är skyldig tills man själv bevisar att man är oskyldig, snarare än tvärtom. Någon annan kommer bara och säger: ”Du har gjort fel.” Jaha, då får man lite mer jobb.

Men när du säger uppdatera mjukvara: finns det någon särskild mjukvara, eller kör man bara av en? Hur får man fram längden? Du har ju en centrumpunkt och lite radier och grejer här.

Precis. Man har gjort en liten applikation i vår Captivate-mjukvara som heter Athletics. Den är gjord just för de här ändamålen.

Det handlar om väldigt enkel mätning egentligen. Förr i tiden kallade vi det sidledningskontroll, gränskontroll eller något sådant: alltså en längd mellan två punkter. Men sedan är det vissa radier för kastgrenarna som måste appliceras eller tas bort.

I mjukvaran väljer man vilken gren man ska använda: spjut, diskus eller slägga. När man startar programmet blir det som i våra programvaror ofta är: en liten guide som man går igenom. Vilken gren? Diskus. Då säger programvaran: mät centrumpunkten. Då gör man det och lagrar den.

Man har också möjlighet att mäta en bakriktning som en kontrollpunkt. Ibland är det svårt att komma åt centrumpunkten igen om man skulle behöva kontrollera sig, för det är folk som springer in där, nät i vägen och kastburen och sådant. Då mäter man kanske en punkt på läktaren eller något som man har koll på som bakriktning, så att man får rätt vinklar.

Sedan står programvaran bara och väntar på att man ska mäta ett kast. Då mäter man det och får resultatet direkt.

Okej, så det finns en egen programvara för det. Vad gör man sedan med resultatet? Hur går processen till? Är det uppkopplat, eller säger man till någon? Hur tar du resultatet så att det kommer på skärmar eller till högtalarna?

Det kan man välja lite. De allra flesta gångerna jag har varit med har det varit muntligt. Jag brukar stå ganska nära sekretariatet för kastgrenen när jag gör det själv, och det tror jag de flesta gör när vi har sökt upp instrument på plats.

Man kör muntligt. Jag vet inte varför egentligen, för det är bara att koppla en kabel. Jag har gjort det vid något tillfälle i alla fall. Men ibland är det inte kompatibelt med USB-porten i datorn som sitter där, och de har kanske ingen RS-tvåhundratrettiotvå-port nu för tiden och sådana saker. Då kanske inte kabelvarianten funkar.

Annars lagras resultatet i en loggfil i instrumentet om man vill, eller skickas ut till kontrolldatorn. Där sitter en kontrollant för varje gren som får in resultatet och för in det i ett Excelark, oftast åtminstone vad jag har sett. Därifrån trycker man på en knapp och så går det upp till resultattavlorna.

Det är ju ingen hög bandbredd där. Det är ett kast och sedan tar man det. Man ska inte göra det mer komplicerat än vad det är.

Såklart. Och det måste väl kontrolleras av någon ansvarig innan det visas för publiken och så där. Sedan behöver vi inte gå in i någon dator där.

Jag tänker rimlighetskontroll och sådant. Du nämnde de vita linjerna. Är man med och hjälper till före och sätter upp sådant, eller görs det av funktionärerna med måttband? Finns det arbeten som man inte tänker på, utöver själva mätandet av kastgrenen, före eller efter en idrottstävling?

Ja, det gör det nog. Det beror kanske på storleken på tävlingen också, och hur det ska publiceras eller visualiseras. Vi som tittar på TV, och kanske publik på plats, vill ju veta ungefär hur långt det var.

De vita linjerna, avgränsningar och sådant, är förberedelser som funktionärer gör innan. Oftast är det gjort ganska tidigt på morgonen för de olika kastgrenarna. Det gäller framför allt avgränsningslinjerna på sidorna, som går ut med en viss vinkel från kastcirklarna, så att man inte ska kasta utanför.

Även måttlinjerna för avstånd sätts ut innan. Jag har hjälpt till någon gång med referenslinje i programmet, och då körde jag faktiskt robotic för en gångs skull. Jag sprang där ute och måttade ut de här måtten.

Men oftast har de gjort det väldigt tidigt på morgonen. Som inhyrd mätare är det väl onödigt att jag är med på det, kan jag tänka mig.

Det är mer ungefärligt och visuellt.

Nu vet jag inte om du vet det, men jag har inte kollat på friidrott jättemycket på några år. Jag kollade lite inför det här och såg hur det ser ut idag. Jag tittade väldigt mycket när jag var yngre och höll på själv, men intresset har svalnat.

Nu är det väldigt flashiga animationer, eller overlays på TV. Många av de här linjerna måste ju bara vara digitala, tänker jag. Man ser uppskattad längd nästan direkt. Har du någon aning om hur det funkar? Annars får vi hitta någon som vet något om det där.

Nej, den har jag inte koll på. Det hade varit bra att hitta någon som kunde förklara det. Jag tänker att det egentligen är det vettigaste alternativet, eftersom man ändå filmar allting och har kameror på det mesta.

Ja, det måste ju bli någon form av fotogrammetri live.

Lite så känner jag. Den tekniken...

Det hade ju varit intressant. Jag undrar vem som håller på med det.

Det är ju bara simning nu som det har varit i veckan, till exempel. Då ser man medelhastighet, namn och allt möjligt. Det är rätt fascinerande hur det går till.

Jag tycker också det är häftigt med stillbilderna, att de verkligen kan visualisera hur de ligger efter vissa tider. Det borde rimligen kunna appliceras inom friidrottens kastgrenar också, kan jag tycka.

Framför allt kanske på längdhopp och sådana saker, där man verkligen kan se i sanden var nedslaget är och mäta det på ett tillförlitligt sätt. Det går ju med annan teknik, så varför skulle man inte kunna göra det på det här evenemanget också?

Det handlar väl om vad man litar på och så vidare.

På tal om längdhopp: är det en gren man kör med totalstation också, eller är det skalstock bredvid? Tar man bara en vinkelhake? Hur gör man?

På större evenemang, ja. På lite mindre tävlingar använder man måttband, för det går snabbare. Det är så pass kort. Även kulstötning, som ändå är något längre, använder man också måttband till, för det går ganska fort att springa fram, hålla måttbandet och mäta av längden. Man anser ofta att det går snabbare än optisk mätning.

Men på större tävlingar använder man totalstation för både längdhopp och tresteg. Det går även att mäta ribbhöjden på stavhopp och höjdhopp i programvaran, vet jag. Det går att göra i alla fall.

I längdhopp mäter man en referenslinje, precis som du säger. Man mäter plankan, och sedan mäter man med totalstation. Då har man också ett miniprisma och springer fram och håller precis i nedslaget. Då blir måttet hopplängden.

Är det något annat du kommer på som man mäter under en sådan tävling, som man kanske inte tänker på som allmän åskådare?

Det man kanske inte tänker på så mycket är egentligen inte mätningen i sig. Det är klart att man pratar med idrottarna när de går där. Det ser man kanske inte i TV, men det är lite roligt ändå. Det är ändå, i vårt fall, stora kända ansikten som Daniel Ståhl och Simon Pettersson och de här pojkarna som är duktiga på diskus. Det är lite roligt att prata med dem.

Sedan är det ganska ordnat för att det ska se bra ut på TV. Det är genomgångar innan tävling om hur man ska gå in på planen, när man får gå in och vilka vägar man ska gå. Det går inte att springa hur som helst in på arenan. Det är ganska bra ordning och disciplin som man ska hålla.

Det är också viktigt vilka kläder man har på sig som funktionär. Egentligen får man inte ha vilken utstyrsel som helst. Det är sådant man kanske inte ser eller tänker på.

Hur halkar man in på det här? Det kanske hade varit en naturlig början på frågan, men vi kan avrunda med det. Det finns ju inte hur många tävlingar som helst, men om man vill vara med och mäta en sådan här tävling, hur kommer man in på det? Om det skulle vara aktuellt för någon lyssnare.

Om man är intresserad kan man alltid höra av sig till Svenska Friidrottsförbundet, eller inte annat Göteborgs Friidrottsförbund. De behöver hela tiden folk som mäter.

Jag är ju inte med på alla tävlingar. Jag kan inte alltid, och ofta är det på semestern under sommaren. Då vill man ju vara ledig lite också. Men jag tycker det är ganska roligt, så kan jag ställer jag gärna upp. De behöver någon som kan mäta.

Vissa föreningar har faktiskt sådana som jobbar som mätningstekniker och ställer upp och mäter. Det kan man absolut göra.

För min del var det väl egentligen... jag ska inte säga otur i arbetet, för det blir fel uttryck, men lite skämtsamt var det ändå så att när Finnkampen var i Göteborg första gången hörde de av sig till oss på Leica och frågade om vi kunde mäta de här måtten.

Jag jobbade som supporttekniker där på den tiden, så jag fick uppdraget att fixa till det. Det var så jag halkade in. Sedan kan jag tänka mig att om man väl har varit med någon gång så figurerar ens namn, telefonnummer och kontaktuppgifter någonstans hos förbunden. Då brukar de höra av sig och fråga.

Gör man det på volontärsbasis, eller som inhyrd konsult? Varierar det?

Jag tror att det varierar lite. Just Världsungdomsspelen, som var senast här i Göteborg, tycker vi från vår sida att det kan vara en fin gest att ställa upp för ungdomarna. Då blir det mer att vi gör det volontärt.

Den här gången kunde jag inte vara med och mäta, utan jag kunde bara ställa upp med ett system till eldsjälen Pelle Krona, som kanske borde få en eloge för sitt engagemang. Han har jobbat ideellt under många, många år med just de här grejerna, ordnat och fixat.

Det är olika. Jag vet att det finns konsulter som jobbar med lite sådant här också. Sedan hur de gör får de stå för.

Det är mycket volontärsarbete inom föreningsliv.

De flesta funktionärer och annat tror jag jobbar väldigt ideellt.

Det är inte mycket pengar som finns. Men det är ju kul, om man är intresserad, att kunna hjälpa till på det sättet.

Är man intresserad av friidrott är det väldigt spännande att komma så nära. Som publik sitter du på läktaren oftast. Som funktionär är du inne på plan.

Åtminstone på Finnkampen hade jag, som anekdot, vitt pass till och med, så att jag kunde gå och göra precis vad jag ville. Det var otroligt spännande att få vara med och delaktig i de flesta tävlingar, och framför allt att få titta på nära håll.

Man får verkligen första parkett där.

Ja, verkligen. Fantastiskt.

Roligt. Då har vi fått en liten bild av friidrottsmätning i OS-tider. Tack för att du ville vara med.

Tack själv. Tack för att jag fick vara med. Alltid trevligt.

Tack så mycket till Nicklaus från Leica Geosystems, som gav oss en färgbild av hur mätning på friidrottstävlingar går till.

Undrar ni vad som händer med podden så är det så att jag har fått tvillingar. Vi har tre små barn här hemma, så det har varit fullt upp. Men det kommer mer. Det var lite sommaruppehåll och så vidare.

Tack för att ni lyssnar. Tipsa om podden för någon som ni tror skulle tycka om den, och ha en trevlig sommar så hörs vi igen.