061: En röst från supporten – Del 2 med Frederick Sommerville Leica Geosystems

Lägg tid på att mäta rätt i början, så du slipper bilarna med betong och göra dyra om projekteringar och sånt sen. Bara för att man försökte spara lite pengar eller stressa ihjäl en mätare så att det blev fel. Det är fruktansvärd bakvänd ekonomi.

Varmt välkomna ska ni vara. Hoppas semestern har varit bra, eller om ni har semester, att semestern är bra. Det är ju sådana tider nu. Vi fortsätter i det här avsnittet med Frederick, det är del två. Förra gången så pratade vi om Murphy och om supporten och saker som kan gå fel. I det här avsnittet handlar det mycket om kalibrering, om hur noggranna instrumenten är och vilken fin teknik som ligger bakom. Så det är fascinerande att bli påminn om att få ökad uppskattning för vilka fantastiska instrument det är. Är ni sådana som tycker att lyssna på saker i sitt sammanhang så är det här del två av en intervju. Så del ett kan ni lyssna på, före ni lyssnar på det här. Men om ni inte bryr er om det så går det lika bra att hoppa in rakt i samtalet. Innan vi lyssnar på samtalet, då vill jag passa på att nämna mina sponsorer, 5D-konsulterna.

Ange koden landskaparen. När du bokar på bokning@5d-konsulterna.se så får du 10 procent rabatt och dessutom så hjälper det mig också här i Mätpodden att betala klippningen och hostingen och så vidare och så vidare. Det är som jag brukar säga en dyr hobby att hålla på med det här. En timmes avsnitt brukar ta ungefär 2-3 timmar för mig och sen tar det några timmar för hon som jag har anställt för att klippa och publicera det. Så det hjälper väldigt mycket med de här sponsorskapen som har börjat vara. Men boka där så får ni stomnät i praktiken. Och nu till del 2. Varsågod Frederick. Ska vi sprida lite kunskap som kanske är nyttig? Nej jag tänker om man skiftar spår lite men ändå på samma tema, lite kalibrering. Säg något bra om kalibrering. Varför ska man kalibrera sitt instrument? Vad är det ungefär som händer och när ska man göra det?

Ett, ska man följa manualen. Det står beskrivet i manualen. Lön man ska kalibrera. Det finns krav på arbetsplatser att du ska kalibrera en gång i månaden. Jag tror att många tycker att det där är lite småbesvärligt och det stjäl tid. Här skulle jag vilja skjuta in en tanke i att förr i tiden så mätte man ju, då var man två. Man hade ett mekaniskt instrument. Man mätte, det kanske mätte, åtta helsatser på en punkt. Det tog tid. Nu har vi instrument med prismaföljningssystem. Allting är automatiserat. Det går fort att mäta men det förutsätter ju att instrumentet är rätt kalibrerat. Prismaföljningsautomatiken måste ju vara kalibrerad.

Så i alla fall mäter man ju fort och fel. Så då har man egentligen två val här. Allting mäter man på det gamla sättet. Man mäter väldigt många gånger och man riktar man väl. Och så medelvärdesbildar man det. Då kommer man ganska bra. Men när man gör en kalibrering så är det egentligen det man gör. Då gör man mät om många gånger, så minst tre helsatser mot ett prisma. Då lär man systemet hur instrumentet är just nu. Det kan ha fått en liten stöt. Det är jättesvårt att inleda instrumentet. Det är 10 000 delar per millimeter. Instrumentet har fått en liten stöt eller en annan temperatur. Det har ändrats lite, lite grann. Den lilla fysiska skillnaden på gradskiva, den lilla våglängden där inne som är en vinkel, det blir rätt mycket långt bort.

Så då kalibrerar vi vårt fält, kalibrerar vi vårt instrument. Det är egentligen investering. Har man kalibrerat sitt instrument korrekt, och helst fler än tre helsatser, då har man ju investerat i att man i mätning i ett cirkelläge, ska ha samma som om man var två man och mätte flera helsatser på en mätning. Alltså är kalibrering eller investering i att du ska kunna mäta fortare effektivt i ett cirkelläge. Så lite bakvänt känns det ibland som om man vill köra ett satsmätningsprogram och mäter väldigt många helsatser, väldigt jobbigt att kalibrera. Då skulle jag vilja vända på det i stället. Är det inte bättre att köra 10 helsatser, väl dokumenterad kalibrering?

Jag har en kalibreringsrutin, Lone Steroids, där man kör ett satsmätningsprogram manuellt med ATR, 10 helsatser innan, kalibrering, 10 helsatser, gör om alltihopa manuellt och ATR, 10 helsatser, 10 stycken efter. Det tar en timme under här. Då har man stenkoll på sitt instrument. Sedan kan man tryggt mäta i ett cirkelläge. Eller köra tre helsatser, satsmätning, i en månad. För då står ju den mätningen på en väldigt stabil grund. Har man gjort en slarvig kalibrering, för man är stressad och tycker att det bara tar en massa tid, då kanske man mäter dåligt i en månad. Rent konkret spelade det någon roll. Jag hade en kille som ringde i in och dom hade det skiljer ju några centimeter i stationsetablering för de var ganska långt i höjdbestämmande baksikt.

Alla undrade varför det inte stämde mellan honom och kollegorna. Jag bad honom om att kalibrera och det var felet. Något samtal per supportare och år, vi är ju 11 supportare, kan härledas till instrument som inte är rätt kalibrerade. Det är ju samma sak där. Det är ju när man börjar jaga precisionen och det gör man ju med totalstation idag. För i alla fall så tar man ju GPSen.

Ja det är sant.

Så att en väl utförd kalibrering i bra förhållanden. Man måste komma ihåg också att det går att kalibrera ner sig. Alltså i det mycket luft daller och dåliga förhållanden så kan man ju göra instrumentet sämre. Du ska inte få panik och inte göra en kalibrering. Man ska bara förstå vad det är man gör och det går vi igenom på instrumentvårdskursen.

Det där fick man en liten inblick. Säg något om den här lilla gradskivan. Kan du vara inne på den, bara så man uppskattar hur otroligt teknik det är att kunna mäta med några millimeter på långa avstånd.

Alltså, om vi tar noggrannheten i en totalstation så säger man att det är 0,3 miligon. Ofta säger man en sekund, det är den lilla resten av det gamla systemet. Det låter vackrare, en sekundare, men det är 0,3 miligon i noggrannheten. En standaredavvikelsen. Så mäter man repeterat en vinkel, eller rättare sagt nu ska vi vara noggranna. Mäter du en riktning, för i horisontalplanet så består nämligen en vinkel av två mätta riktningar. Men en riktning, mäter du samma punkt upprepade gånger, så ska du ligga, 68 procent av mätningarna ska hamna inom 0,3 miligon. Och nu ska vi översätta det till fysiska mått. Hur mycket, om man tittar på hur mycket fladdrar den i millimeter där du mäter.

Och för alla vinklar så är det ju längdberoende. Så ju längre bort du kommer desto större blir ju måttet det flyttar sig.

Ja, att om man är 10 meter bort, 100 meter bort eller en kilometer bort, det är samma vinkel.

Ja, det är samma vinkel men det blir väldigt olika hur mycket det slår av den. Och för enkelhetens skull så kan man ta en miligon. Och tittar man inne, om vi tar omkretsen ungefär i höjd med fotskruvarna runt trefoten på en totalstation. Lånstans där inne så är en miligon motsvarar en mikrometer. Ett hårstrå är 40-60 mikrometer. Om du tar en miligon och är 100 meter bort så är det plus minus 1,57 millimeter. Det vill säga har du ett glapp i stativet på ett hårstrå så kan det ge 100 meter bort 90 millimeter fel plus minus.

Går du in i totalstationen och så tittar vi på noggrannheten, max vad stationen kan ge. Så är vi nere i, jag tror det är 17 tiotusende dels millimeter inne på kodavläsaren. Det är liksom ingenting.

Nej exakt det är svårt att föreställa sig så små saker.

Det är därför man ska vara rädd om en totalstation. Det är ett precisionsinstrument. Det är fantastiskt fina grejer. Så liksom de ska behandlas med stor respekt för vad de klarar av. Men det är ändå så om vi säger att vi har en 0,3 miligon, det är plus minus 0,48 milimeter på 100 meter på en riktning. Mäter du en vinkel så har du två riktningar som kan brusas sinsemellan. Så då är det faktiskt gånger roten ur två. Sen en ensekundare när det gäller 1,41 sekunder vad det gäller vinklar. Horisontalvinklar.

Just det, för det blir två osäkerheter, då är det så.

Då är det roten ur, alltså kvadrera. Kvadrera varje osäkerhet. En standardavvikelse, summera och så är det roten ur. Det finns en kille som han har en... Han heter Shia.

Ja det är third dimension på YouTube va?

Third dimension. Han har ju något som heter SurveyBuddy, tror jag han kallar det för ett Excel-dokument. Den borde ju alla ladda hem. Ska se om vi kan hitta länkarna, jag har den.

Om jag ska leta fram... Om du har den så kan jag skicka med den. Den är ju... Hans YouTube-kanal är ju den bästa matkanalen. Han gör ju tester av instrument på ett superseriöst sätt att illustrerar vad som händer med mätosäkerhet, både om prismer och punktmoln och alla möjliga. Han är ju guld alltså.

Ja, han är ju guld. Han gjorde ju en om ATR där. Så jag var i kontakt med honom och gav honom lite information.

Jaha, du gjorde det. För jag tänkte på dig... Det kanske är utanför scope i det här om ATR, men jag tänkte på det där. Frederick har nog något att säga om det där.

Ja, just det. Jag är den där pensionären som han hänvisar till och hjälpt honom lite med det. Men han har också satt ihop ett Excel-dokument som är jättebra. Det är ett snyggt dokument där man kan... så trycker man in instrument, prisma, alltså alla de felkällorna som är runt en totalstation. Och så snyggt grafiskt och även i siffror så får man ut felet för sin mätkedja och då slipper man faktiskt sitta och räkna på det. Utan där finns ett färdigt dokument där man kan ta de grejer man har. Så knappar man in dem och så får man ut felkedjan. Den borde faktiskt var och en som mäter med totalstation ha hemma och kolla mot för då kan man kolla sin tolerans kontra sin mätosäkerhet.

Han har gjort ett suveränt jobb där.

Bra att du nämner det, den måste vi länka till här.

Om du inte har Excel-dokumentet så har jag det.

Skicka det, så ska jag lägga upp det också. Jag har nog någon gammal variant av det, han sa att han måste dotera det ibland.

Okej, jag vet inte, det är väl något halvårs jag laddar hem det tror jag. Eller om du kontaktar honom direkt och får en se loss.

Jag tänkte när du var inne på det med kvadrering av osäkerhet, säg något om vikten av att vara rätt prisma också. Man tänker sin instrument och sitt prisma, kostnader. Jag vet att du resonerar om det på ett väldigt bra sätt.

Ja, om man kommer in på prismer och tillbehör, som är en bortglömd del. Alla tittar i spesen på totalstationen. Men när man mäter med totalstationen, vi har en prismanstav som ska vara schysst. Den ska inte vara krokig. Till exempel, man måste ha kalibrerat libellen på den.

Sådant.

Ja, och många får något som är dumt att titta i taket om man frågar när kalibrerar libellen sist. På GPS-sidan har jag, det var en icke-mätare, så det är vederbörande väl förlåtet som undrade varför han skilde 10 centimeter när han hade näsan mot norr och söder. Det var min kollega Axelsson som sa att vi ska kolla hans libell. Men på en totalstation, från centrum ut till kanten är det plus minus 2 millimeter. Om man tappat stången, den sitter ju med tre skruv och en o-ring där inne, så kan det ju vara sne. Stången kan ha fått en smäll och vara lite skev. Biltema hade förr en balanseringsgrej för MC-däck med två små plastbitar med kullager. Så om man har en mätklocka så kan man snurra stången eller bara titta att den turar.

Sedan har vi prismerna och återigen här så är det vad är det man gör och varför? Alla prismer har en tillverkningstolerans. Det står centering accuracy i spesen. Det är alltså inte den gamla centreringsnoggrannheten som lovas för punkten som avses där, utan det är hur låga stämmer glasbitens optiska centrum med de fysiska axlarna i prismat. Då har du de gamla vanliga våra rundprismer, 1 mm. Det är ju ett bra prisma, gärna det är metall. Det är ju liksom ännu lite bättre då. Så har vi ett miniprisma GMP-101 i metall. Som har också plus minus 1 mm.

Man vill ha det värsta på marknaden. Och så tittar vi på längdmätaren. Det är plus minus 0,6 mm i finläget. Och så stoppar vi in det här felpropageringformen. Så då kvadrerar du 0,6, då får du 0,36. Och sen så läggs det så, och så plus, och så har vi prismat, plus minus 2. Om tvåa kvadrerar, då får vi 4. Det vi nu har gjort är att vi har förändrat relationen mellan de här. Kvadreringen förändrar relationen, eller förändrar viktningen mellan felkällorna. Så de små felkällorna får mindre vikt än de stora, större vikt. Så det som står under när vi har summerat är 4,36.

Och så tar man kvadratroten ur det och så blir det ungefär 2 mm.

Ja, men då är det ju så att prismat står ju för den största delen av felet. Den största delen av osäkerheten hör till prismat. Som ju kostar en bråkdel av stationen.

Då kan man i stället ta det prismat som kostar några hundra lappar mer. Som man tycker är jobbigt att hålla, men då kan man bygga en liten ställning runt det och så ett par skruvar så att man kan verkligen loda det. Och så blir det i alla fall ett kvadrat i ett. Då har vi ju förändrat relationen rejält. Eller så tar man och köper ett gph1p prisma med 0,3 mm tillverknings noggrannhet. Och då står ju helt plötsligt stationen för den större delen av osäkerheten. Som också står för den stora delen av kostnaden. Sedan finns det en praktisk del i det här. Att ibland så är inte noggrannhetskravet större än att det fungerar jättebra med det röda prismat med förlängningsstaven för att det är ett praktiskt sätt att jobba. Och då använder man det av ett ekonomiskt skäl. Så då är vi återigen tillbaka i den här balansen mellan tolerans, mätosäkerhet, vad som är praktiskt och smart och vad som är ekonomiskt.

Det man inte vill hamna på fel sida av, det är när det är extremt höga krav, och man tog det röda prismat för att man inte visste. Och så blir det obra någonstans.

I all kontroll kan man ju nästan säga att allting blir så mycket striktare. Allting ska ju vara trippelt så bra när man satt trut i princip. Men lite mer om prisman, nu har vi rätt prismat i totalstationen. Vi har balanserat felosäkerheten. Men lite om hur man skjuter i vinkel med, hur man träffar prismat eller reflextejp, hur man står i förhållande till det. Det är också att vara lite upplysande och förstå lite om det är på er kurs.

Om vi tar vårt vanliga rundprisma, det som ofta sitter som bakobjekt, det här svarta är ett lasthölje. Det tål ju att, jag tror du tål upp till plus minus 40 grader, innan du får ett fel större eller mindre än en halv millimeter på den. När man har mini prisman så ska man ju, där har jag inte sett vad det definierats som, så där ska man ju hålla prismat vinkelrätt, alltså glaskivet ska vara vinkelrätt mot mät siktlinjen.

För 40 grader är det mycket, men säg något om, det finns ju billiga prismor att köpa där också, eller ska man köpa så vansinnigt dyrt Leica prisma för?

Ja, dels har vi ju sett att prismakonstanterna stämmer inte 100%. Sen är ju centreringsnoggrannheten, eller onoggrannheten i tillverkningen är ju större. Den är ju odefinierad. 360-prismer som har varit märkta och sett ut som Leica prisma, men de går sönder för ingenting. Koppar coatingen ger sig, man satt upp sådana som monitoreringsprismer. Det var rätt så besvärligt upp på en glasfasad och det limmades fast. Det höll väl tre månader tror jag. Så det blir liksom dyrt och inte använda rätt grejer.

Ja men kvalitetsgrejer. Men visst är jag för mig bara där att även sån här rundprisman som finns av andra fabrikat, den säger 40 grader, något i huvudet säger att sämre prismor har betydligt snävare tolerans också i sidled.

Jag har inte testat det så att jag vågar, men där kan det ju också vara så att om då inte optiska centrat sitter rätt, då slår det ju hårdare över. Men alltså det är ju rätt så lite pengar i sammanhanget. Så det är en jättevanlig källa till fel är i stativet. Gamla Bettan stativet, henne har jag haft länge. Och så är det lite glappigt.

Lätt att fälla ut.

Ja lätt att fälla ut. Och den här storyn vet jag att jag har rätt att föra vidare. Det skulle sättas ut L-stöd till en perrong. Och nattjobb då. Så de började sätta de här L-stöden. Och till slut så vet vad det är säger någon som säger att det där kan inte stämma. Sikta längs och säga nej det var ju snett då. Ja, och så kollar vederbörande bak och då stämmer det ju till bakrikten. Och så, det är en stationsetablering och så rättar de upp alla stöden och så körde de vidare. Och så säger någon helt vett, du, du är det snett igen. Och så kollar de, nej då. Nu är stationsetableringen räta upp stöden, det här tog ju tid då. Och så tredje gången var det liksom, vafan, vad är det frågan om? Ja, jag har ett nytt stativ i bilen för det. Så jag gick och hämtade sitt nya stativ.

Då har det ju stativet som glappade. Och det är samma sak, glappade en mikrometer så är det ju 1,57 mm, 100 meter bort. Och det här glappade ganska mycket. Och stationen vrider ju i toppen på stativet. Det där kan man kolla genom att ställa upp stationen på stativet, vrida åt allting. Titta på något som är ganska långt bort och litet. Och så tar man bara toppen, man tar i stativet och så vrider det lite, lite granna. Så ska det gå tillbaka, gör det inte det. Växlar det mellan två lägen då är det ju glapp i stativet. Stativet är ju under 4 000 spänn.

Det här är ju extrema, det är stora krafter med ett robot. Det vrider fort och så bromsar det till och vinden är på.

En sak som jag såg när jag testade Björlanda blåste det rätt mycket. Jag tog en gammal teodolit för säkerhets skull, en gammal T-16 för jag ville inte välta till instrument, men den blåste nog 15-16 sekundmeter. Så satte jag på en stor fet röd stolpe som sitter där och tejpade upp en tumstock. Så stod jag bara och skruvade upp och satte i mitten på tumstaket. Då var jag egentligen intresserad av vad som hände med höjden, när vinden tar i stativen. Då fick ett beteende som jag inte hade förväntat, men det var nämligen en station som dök ner. Jag trodde att den skulle dyka upp när den blåste. Nej, den dök ner. Och sen vred den sig. Den vred ur hela tumstocken på 50 meter. Och så gick den tillbaka igen. Så att den gick ner åt sidan och så höll den på i vindbyarna. Så då fick jag tänka till lite och det förklaringen är ju att vinden trycker på stativbenet.

Ja, det funkar som ett segel benet och så trycks det inåt och då böjs det neråt.

Ja, då böjs den neråt. Och sen så de andra sidor, de andra stativen, jag hade ju satt stativbenet främre stativbenet i lovart mot vinden. Man ska egentligen ha det från vinden så att säga. Man ska ta vinden mot stativbenet och peka framåt.

Det ska skära vinden kortsidan på stativbenet.

Ja, eller om du tänker om två benen, en linje mellan två ben och sen vindriktningen. Så att vinden trycker stationen mot ett ben som är bakåt. Det ensamma benet ska vara i län. För då krävs det mycket mer kraft i vältstationen. Men det som hände var att vinden får ju tag, böjer ett stativben, så det står i en liten båga. Och de andra böjs lite också, men då vrider sig. Och det där går inte att medelvärdesbilda, eftersom det går från ett viloläge till ett annat läge och tillbaka. Och jag frågade S om det här och sa att det där kände jag väl till, för det såg de ju alltid i förr i tiden, för de stod ju och tittade idag, en enda gång man tittade innan man gör en stationsetablering. Så blåser det mer än 10 sekundmeter, om man ska göra filutsättning.

Så bör man nog försöka få stationen i lä. Alternativt, sätt på prismaföljning. Och så bara håll prismat stilla och titta på horisontal och vertikalvinkel eller xyz hur mycket det varierar med vinden. Börjar det blåsa över 15, och är det uppåt 20-22 i byarna då är risken att stationen kommer eller att det kommer en nåt flygande, det finns frigolitskivor och annat som tenderar er sig iväg och klappa till en station. Jag hade faktiskt förväntat mig att den skulle dyka och än mindre gå i sidled men det gör den.

Fascinerande. Det finns hur mycket som helst men det var väldigt häftigt att få in av att man förstår det också. Det är en fysisk verklighet som påverkar stationen, det har blivit abstrakt. Som du säger innan är det ett gammalt instrument som man tittar in hela tiden, man ser att det dallrar och fladdrar och det är varmt och lätt.

Allt sånt såg man ju förr i tiden. Det är där också när vi pratar matematik, mätningsteori, fysik. Så säger man att det där har ingen praktisk betydelse, men när det gäller mätning så är det ju faktiskt så att matematik och fysik och verkligheten vi jobbar i, allt det samverkar hela tiden. Räknebiten gör ju en dator idag, men det är fortfarande matematik bakom. Vi döljer den i en mjukvara, men det här är väl ett område där det egentligen inte går att separera dem för de hänger ihop. Vi jobbar i en miljö som är föränderlig. Det är radiobrus för GPS det är luftdaller, markvibrationer, allt sånt är ju på riktigt.

I slutändan så har vi ett mätresultat som kommer att ha ett visst brus. Det brusets storlek ska man ha koll på. Man ska veta hur man hanterar det. Man har det på sin sida.

Det bygger på att man bygger bortsystematiska fler och grova fel också utöver det. Vi har ju bara pratat om brus eller rört det annat också. Det är verkligheten. Det är en fascinerande mätning.

Det systematiskt fel, det kalibrerar du bort. Grova fel upptäcker du genom kontroller och förkastar, helst så fort som möjligt. Och bruset medelvärdesbildar du bort om du har tid. Och idag har vi inte tid. Alltså mäter vi för det mesta bara en gång. Och då är man i händerna på slumpen. Och då ska man ha den på sin sida.

Exakt, vara kompis med Murphy.

Man ska vara... Murphy blir man kompis med.

Nej men såhär, eller hålla han borta emot och han till kollegerna.

Ja, han ska vara någon annanstans alltså. Han kan ju ställa till med så oändligt, mycket skada, dyr skada, med så himla lite ansträngning. Och dessutom med ganska långa fördröjningar ibland.

Ja, det också är att man upptäcker inte det för en platta när det är liten.

Nej visst, vad sjutton är det här då?

Ja, då blir det dyrt, felet är ju också kostnaden är ju proportionerligt till hur lång tid det går från att man upptäcker det.

Ja, det är ju exponentiellt ofta. Och där behöver ju liksom arbetsledning och projektledare och andra behöver ju förstå att lägg tid på att mäta rätt i början så du slipper bila betong och göra dyra om projekteringar och sånt sen. Bara för att man försökte spara lite pengar eller stressa ihjäl en mätare så att det blir fel. Det är fruktansvärt bakvänt. Sen borde ju konstruktörer, projektering, konstruktion borde egentligen gå statistikdel eller instrumentvårdsutbildningen. Då förstår man den mätningstekniska verkligheten. Då kanske om ett skulle inte sätta toleranser ibland bara för att friskriva sig, utan sätta ekonomiskt försvarbara och mätbara toleranser.

Ibland måste det ju vara tajt. Då är det ju relevant. Men man förstår vad som är möjligt att mäta och liksom hur mätning fungerar från konstruktions sidan då. Kanske man tänker sig två gånger för i konstruktionsledet och säger liksom, det här måste vara byggbart, det måste vara mätbart. Jag kanske inte ska dra in så hårt på toleranserna, jag kanske får sätta lite högre toleranser för att det ska. För det mesta går det ju bra.

Det är en jätteutmaning i branschen. Alla mätare förstår ju inte det, hur ska man förvänta sig att de yttre branscherna som kravställde ska förstå det. Det är det som är. Man ser hänvisningar bara till syssel, mätning enligt syssel.

Och om man läser den standarden kan man göra vem som helst grå, går det med korsreferenser och...

Jo, även om man hänvisar rätt till den så är det krångligt, men ofta är det ju bara schablon hänvisat till dokumentet och så överst i dokumentet står det att standarden kan inte hänvisas till sin helhet.

Men där är det väl på gång nu, heter de inte BIM alliance eller något? Det är ju Krister.

Ja exakt, men det är ju en sak att ha en standard, men sen är det ju också att alla projektörer ska ju också kunna förstå vad det är för kravställning. Det är ju en stor utmaning bara.

Alltså nästan sådana här brandstandard, den bör ju också vara läsbar. Alltså uppställ på ett sätt så att den blir förståelig. Alltså inte en miljon korsreferenser för det till slut så tappar man ju bort. Det är ju samma sak med de där standarderna. Hur många har läst standarderna för ISO-standarden för mätinstrument?

Nej, det är nog inte jättemånga. Det kostar mycket och sen är det en väl lång text.

För det är värt att lämna det. Det finns en intressant grej med den. Den är egentligen en väl genomförd fälttest. Den ska genomföras i en normal mätmiljö, alltså goda förhållanden. I ISO-standarden finns den stora mätningen och den lilla mätningen. Den lilla mätningen kan en enskild aktör genomföra. Du kan göra den stor också, den tar längre tid bara. Men det som står i spesen, enligt ISO-normen, det är inte ett fantasilaboratorietal, utan det är framtaget så att du ska kunna förvänta dig vad du får utifrån den verkligheten du mäter. Och du ska kunna replikera den på ditt eget instrument för att se att ditt instrument uppfyller det som man skrev in från början.

Men det är så, för det hör man ju schablonmässigt att det är ett labbvärde.

Nej, det är inte ett labbvärde utan det är det förväntade värdet. För avvägare till exempel så det man gör egentligen är att man gör kollimationskontroll, jag tror det är 40 gånger, 20 gånger vänder stängerna gör det igen. Då får du fram bruset på en mätning, alltså mot en punkt i din avvägare. Sen extrapolerar de den. Genom att multiplicera den med en faktor, så får du ut förväntat slutningsfel. Sen ska jag köra en slammkrypare på dig, det kan du klippa bort. När det gäller avvägare, som slog mig för ett tag sedan, jag har frågat många i branschen men, det är ju att man tänker på. Vi tar en, du får ett idiotuppdrag. Du har en skidbacke, den är 100 meter hög, och man vill med avvägning fastställa höjdskillnaden mellan ett cementblock, vilket fundament, till exempel en lift som är en skidlift, och så har de två cementblock, en uppe och en nere, och den ska avväga det här.

Och så knallar du upp, och så får du ett tal där uppe, det vill säga att det är 100,123 mm. Och så knallar du ner, och du har ett slutningsfel på 0,3 mm. Så är det precis enligt spes. Och du ska redovisa det här. Vilken osäkerhet sätter du på höjden där uppe? Du har slutningsfelet 0,3 mm. Du ska redovisa en höjd plus en mätosäkerhet.

Det beror ju på längden, på avvägningen gånger, instrumentspesen.

Det finns en sak som folk glömmer bort.

Ja berätta.

Stången.

Om man har samma stång.

Är din stång säg att du har en 2 meter invarstång. Är den exakt 2 meter?

Aldrig tänkt på frågan.

Nej, det är ingen annan som har gjort det heller och det hade inte jag gjort heller. För vi fick frågan om hur noggrant mäter en avvägare i enskild mätning, alltså mot samma punkt vad är repeterbarheten. För det var det som var intressant. Alla bara hänvisade till slutningsfelet och jag tänkte det måste finnas ett mätbrus här, på en enskild mätning. Och till slut så läste jag ju ISO-normen och insåg att det är precis det ISO-normen fastställer. Det är brus med mätningsbruset, repeterat mot stången som fastställs och sen så extrapolerar man det värdet. Säg att det är en stång, du har otur. Att stången är en tiondel för lång. För varje gång du flyttar upp dig, så ackumulerar du ju det skalfelet. När du sen går hem igen, så tar du hem det skalfelet.

Så du kommer inte se det skalfelet om du inte ansluter till annan punkt. Där uppe.

Om man bara gör en slänga.

Så att till alla stänger i manualen. Stången har en manual och där står tillverkningsnoggrannheten angiven som en fast komponent plus ett, vad som blir ett ppm-tal. Att längden på stången kommer att vara plus minus 0,2 mm plus stångens längd gånger en faktor. Det ppm-talet kan vi tänka att istället för att vi gör flyttar oss upp och bara ackumulerar det. Du kunde lika gärna ha gjort en 100 meter, det hade varit opraktiskt men en 100 meter stång. Man hade haft hela felet.

Det blir så, för på platten, när du inte har så stor vertikalskillnad, så får jag bara försöka tänka varför ackumuleras du inte på platten.

På platten, därför att du har ingen stor skillnad, du har ingen höjdskillnad?

Nej det är ingen höjdskillnad. Och du har illustrerat med lång stång, det är samma effekt då.

Du kan lika gärna ställa 52 meter på varandra. Jaha, alltså göra en 100 meter lång stång. Eller så tar du 2 meter och så går du iväg upp, men då kommer du att ackumulera skalfelet du har. Ackumuleras ju på vägen upp. Säg att det är extremt att du har någon skräpstång som är 1 mm för lång. Och du mäter precis på ändarna varje gång. Då kunde du lika gärna stacka den här på varandra. Och så får du ett fel. Så vad du egentligen ska ange är en osäkerhet. Det är ju ppm-talet gånger höjdskillnaden. Och sen har du ju slutningsfelet. Tala om du har gjort en tavla någonstans. Samma sak där.

För det mesta har det ingen betydelse. För du har inga stora höjdskillnader så att osäkerheten ligger under det förväntade slutningsfelet. Man går ur stora höjdskillnader. Och samma sak med temperatur-PPM. Det var en norrländskt mätare som ställde frågan. Jag har inte tänkt så mycket på det. Men även en invarstav har ju inte noll i temperaturkoefficient. Den är väldigt liten men den är ju inte noll. Har du då 20 grader varmt och 20 grader kallt, har du 40 grader. Har du då 1 ppm eller vi säger att du har 0,7 ppm, är det 40 x 0,7 och så har du en stor höjdskillnad. Så kan du ju spela ett spratt mellan en vinter-. och sommarmätning.

Ja det finns en grej, det här ska vi inte klippa på. Någon annan kommer få nytta av det där. Där ska man ju prata med någon som har vägt av mycket i det också. Ett fascinerande fält.

Och den som var den verkliga experten på det, det var ju Kukkamäki, du vet det står ju.

Just det finns någon metod för det va?

Och så det var metod enligt Kukkamäki, han var finsk mätare. Jobbade mycket på, han började på 30-talet, han blev ganska gammal vid 100 år. Jag kan skicka något papper till honom. Han håller något föredrag när han är riktigt gammal och berättar hur de är på och saker han har upptäckt. Men vad finnarna gör är att de mätte temperaturen i toppen och botten på stången. För att ta reda på gradienten på värmetemperatur koefficienten som ger en temperaturgradient. Så att om du har en slutning, då går du upp längs en slänt, då har du en temperaturskillnad som lutar, fast du mäter rakt igenom den. Så du får en ackumulerande refraktion på vägen upp och en deackumulerande refraktion på vägen ned. Det där gjorde 6 hundradelar per meter, ungefär som ett standardtal, det får man inte kompensera för.

I Sverige kompenserar vi inte för det, det är nästan bara finnarna som gör det. Men de har också världens bästa avvägningståg. Eftersom ingen kompenserar för det i Sverige så blir det alltid samma. Men så går du upp 200 meter i en slänt och solen ligger på hårt. Och sen så går du ner där det är skuggar. Att den ena är sol och den andra är skugga.

Ja då gör det ju skillnad.

Då kommer det att göra skillnad eller om du mäter statiskt. Så kan man också, vid stora skillnader, så borde man få en diskrepans mellan ett avvägningståg och en statisk mätning, GPS-mätning om den har högre noggrannhet. Sådana här kul grejer som man bara stött på. Jag hade inte tänkt på det för jag fick den där första frågan om noggrannhet i enskild mätning. Och liksom började studera ISO-normen och sedan började fundera på antalet till vad stången betydelse i det här. Det är ju ingen som tänker. Invarsstång den är ju perfekt.

Det är ju det här som är så fascinerande. Din historia är ju mätning i ett nötskal. Man växlas mellan tröstlöshet och fascination. När man bara tänker, ja ska jag liksom som enskild mätare, du vet, man kan ju bli så här, hela verkligheten slår emot en. Ska jag förväntas ha koll på allt det där? Och det svaret är väl både ja och nej. Beroende på sammanhang.

Det ska ju egentligen mäta ansvarig. Ska jag ha koll på det. Alltså en enskild mätare som utför ett väl definierat uppdrag, där riskerna i mätningen är väl definierade och kända. Mätavdelningen har räknat på det här man har tagit fram en metod. Man har definierat hur den enskilde mätaren ska göra det här. Då är det ju mätavdelningen, ledningen som ska bära det ansvaret.

Ja, så är det ju. Men sen vet man ju också att man kan heta mätansvarig men det skiljer så mycket i arbetsuppgift alltid. Men ja, fascinerande, fascinerande. Tänker, vi har ju avverkat både det ena eller andra, det vill säga att du har ju, det här är ett kunskapslyft för många tror jag.

Det jag hoppas då är ju också att, alltså att, låt inte det jag säger och det andra som säger som också har gått på djupet i det här, avskräcka något. För det mesta går det ju bra. Men alltså att väcka fascinationen. Mätning är ett yrke som man kan hålla på med ett helt liv och lära sig ständigt nya saker om. För tyvärr är det ju så att många går ju in som mätare och man blir ju lite halva arbetsledare för man har ju så bra koll. Och sen är ju karriärvägen i många fall att man blir arbetsledare och sen projektledare. Vilket ju gör att man borde upphöja yrkets status så att det fanns en bra karriärväg för mätare med ökande kompetens.

Och det är ju något som kanske saknas för att det är mer lukrativt att göra något annat och mer status.

Och det har ju alltid varit tyvärr ett inte jättehög status. Det är ju snarare så att det är nog bättre då än vad det var innan.

Ja, pinnpojk.

Men det är ju liksom ett oerhört krävande jobb. Jag har yttersta respekt för alla som är därute och gör det. Och är det någon därute som lyssnar på det här, som funderar på att kanske ge sig in i support-världen så småningom, så kan jag bara säga att man ska ju tycka om att tala i telefon. Man ska ju tycka om att lösa problem. Och så får man vara hyfsat slängd i de tekniska bitarna att man tycker att det är kul. Det är väldigt mycket att lösa tekniska problem. Men gillar man det så är det ett väldigt, väldigt roligt jobb. Man är ju ut och levererar också, leveranskontrollerar och åker ut och håller utbildningar. Jag har ju hållit på med det i 30 år och tycker det är lika roligt idag som när den började.

Det är kul att höra. Vi får nästan sätta stopp där. Det var otroligt roligt att du delade med dig av allt där.

Ja visst, man ska gå och dela med sig.

Det var ju ett härligt samtal. Frederick är en riktig personlighet och man hör ju att han har varit med om det ena och det andra och har mycket att dela med sig av och det är jag jätteglad för att han nu ville vara med. Det är just de här samtalen som är så roliga att ha i Mätpodden och en stor anledning varför jag har Mätpodden och fortsätter med den det är ju för att det finns så mycket att lyssna på och lära sig själv av de här fantastiskt erfarna människorna som finns i branschen och Frederick är definitivt en av dem då. Tillsammans med många andra därute engagerade mättekniker eller i mätbranschen på olika sätt. Jätteroligt, tack för att ni lyssnar som alltid och kolla in medlemskapet som jag har. Jag har ju pratat mycket om grundmedlemskapet där man får ett sammanhang, ett community, kontorstid och kurser under man. Jag har även mitt premium erbjudande då som är mer som en projektspecifik analys som man vill ha till ett fast pris. Projektstöd i sitt projekt, one-on-one, med de frågor du har, det ingår.

Läs om det på landskaparen.se. Och som alltid, tipsa andra om den här podden och har ni gäster eller ämnen ni skulle vilja ta upp eller om ni vill vara med så höra av er. Vi är alltid öppna för förslag. Och det är inte alltid så lätt att få tag i folk som vill vara med. Många gillar att lyssna men så är man kanske lite nervös för att vara med och berätta själv. Men det gör inget. Jag brukar säga, är du med och spelar in så låter du 25% smartare efter att det är klippt. Man tar bort alla pauser, alla osäkerheter och så låter man som man vet vad man pratar om. Ja, så är det. Men tack för att ni lyssnar och ha det bra.