050: Mätaren – hantverkare eller konsult? Harald Weidinger

Jag älskar mitt jobb. Jag vill fortsätta med mitt yrke. Det är så otroligt häftigt att jobba ute, jobba med teknik och jobba med människor. Alltså, vi som mäter, nu tar jag den breda penseln igen, vi är ju lite speciella på alla sätt och vis.

Varmt välkomna ska ni vara till Mätpodden. Det har till och med blivit femtio avsnitt nu, i och med det här avsnittet som rundar av tvåtjugofyra. Det är ett riktigt innehållspäckat avsnitt.

Man kan väl säga att det avslutar en tredelad serie, även om de inte heter något särskilt, om kvalitet och kontroller. Det är Harald Weidinger. Vi pratar om kontroller i praktiken, hur man har som mindset eller tänkesätt som mätare, hur man hanterar tidspress, hur man får betalt, vad en mätchef gör och hur man jobbar i modeller.

Hur ser man till att man följer det som står i kontraktet? Lite BIM, skillnader mellan länder. Vi återkommer till, eller han återkommer till, oberoende kontroller, hur man utvecklar mätare och hur man kommunicerar som mätare.

Så ja, jag lärde mig mycket. Jag tyckte att det var fascinerande att höra hur en erfaren mätkonsult tänker kring olika ämnen. Vad tar han för givet? Var tycker han att det finns potential? Vad ska man tänka på?

Han avslutar sin intervju med: ”Grattis till det bästa jobbet som finns.” Ja, man hör att han älskar det här jobbet som mätare och vill att andra ska tycka om yrket också. Så det är ett härligt resonemang. Hoppas ni tar med er av det här.

Men nu till intervjun med Harald. Vad roligt att det här kunde bli av, Harald. Vi har mejlat lite och...

Jag tänker att vi gör som vi brukar. En liten kort introduktion där du berättar vem du är. Du är ju så kallat känd från Sinustidningen, för alla som inte... Ja, ”En bättre mätsed”, som kom ut säkert, kanske, jag vet inte, tio år sedan eller någonting?

Nej, så länge var det inte.

Inte så lång tid, alltså.

Ja, alltså, Harald Weidinger heter jag och har jobbat som mätningsingenjör nu i nästan tjugosex år. Jag pluggade i Tyskland, så den här brytningen är svår att dölja. Man hör ju mitt ursprungsland.

Sedan jag pluggade färdigt nittonhundranittiosju har jag bara jobbat med mätning i olika omfattningar.

Så det var en solid bakgrund. Du skickade en liten grej från ditt examensarbete. Hur stod det på tyska?

Eine Messung ist keine Messung.

Precis. En mätning är ingen mätning.

Jag har faktiskt tagit det från det här examensarbetet. Jag tyckte att det fungerade även på svenska, så jag tyckte att det var kul.

På något sätt konkretiserar väl det diskussionen vi ska ha i dag, tänker jag. Både hur man tänker som mätare och lite om kontroller och så. Vi har pratat lite om vad vi ska prata om.

Du lyssnade på det avsnittet med Per-Åke, där vi pratar om kvalitet, och du hade lite reflektioner kring det?

Alltså, mycket av det han sa stämmer ju, och jag instämmer till hundra procent i det han sa.

Då tänker jag att man kan göra det lite konkret, ännu mer konkret. Det var kanske mindset. Okej, man måste kontrollera sig. En mätning är ingen mätning.

Men ska man börja så kanske vi kan prata lite om hur man gör kontroller i praktiken. Väldigt typisk vardagsmätning. Du sitter ju som mätchef och har sett många mätare. Gör det så konkret som möjligt.

Man mäter med totalstation på något vägbygge eller brobygge, eller ja...

Alltså, om jag får gå tillbaka lite. När jag pluggade var det ju väldigt analogt och då fanns det inte så många möjligheter, eller man kunde inte lita på samma vis på sin utrustning. Då kom man på många olika sätt att kontrollera sig själv och sitt instrument. Det var väldigt viktigt då.

Det jag lärde mig då var att det är viktigt att man har en oberoende kontroll. En kontroll är värdelös om den inte är oberoende. Du kan trycka hundra gånger på ”test” på din totalstation. Det är ingen kontroll.

Själva längden kan du bara kontrollera om du till exempel tar ett måttband. Nu gör man inte det längre, men längdmätningen är ju faktiskt kontrollerad med en annan mätmetod. Då är det oberoende.

Eller att man gör en annan fri station, en annan uppställning, och mäter in samma punkter. Då är det också oberoende. Men att utgå från samma parametrar, då är det ingen oberoende kontroll.

Nej, det är ju enkelt att glömma, eller tro att om man mäter hundra medelvärden så blir det...

Det här var väl en jättebra kontroll.

Om man nu tänker sig att allting ska ställas mot produktion och tar en väldigt konkret fråga, en sådan köttbit som man kan kasta till sig och ta med sig till vardagen.

Man säger att man ska göra kontroll av bakåtobjekt, och nu hoppar vi bara in i en detalj. Okej, det här ska göras. Alla som mäter vet att det här inte alltid görs.

Jag vet inte vad din bedömning är. Hur många mätare har det i ryggraden och gör kontroll av bakåtobjekt? Jag kan säga att jag inte har sett jättemånga mätare göra det överhuvudtaget. Men det är ju min lilla världsbild av kanske mycket enklare mätning än på stora projekt.

Ni har ju pratat om det med Per-Åke, om den här kontrollen av bakåtobjektet efter att man är klar med sin mätning, innan man flyttar stationen.

Frågan är bara: Är det enda gången du tittar på bakåtobjektet?

Berätta.

Alltså, det ska det inte vara. Om du gör en fri station har du alltid spänningar i en fri station. Om du mäter mot ett bakåtobjekt har du ju någon avvikelse på något sätt.

Det är det här värdet du ska utgå från. Du ska jämföra med det innan du avslutar din mätning.

Det hjälper inte om du bara gör en kontroll innan du avslutar. Kontroll mot vad? Du vet inte vad som har hänt med din station under tiden där du mätte.

Då är det viktigt att när man har gjort en fri station kontrollerar man mot ett bakåtobjekt som helst ska vara så långt bort som möjligt, i alla fall längre bort än ditt mätområde.

Sedan mäter du, och innan du avslutar kontrollerar du samma igen.

Då är det jämförelsen av avvikelserna som säger någonting om hur pass bra det har varit under din mättid.

Exakt. Så för att göra det superkonkret: Fri station, sedan mäter man in ett bakåtobjekt.

Exakt.

Och sedan avslutar man med att mäta in samma bakåtobjekt.

Har du Trimble eller Leica, eller vad är du van vid att köra med?

Leica.

Hur gör man det i praktiken där? Mäter du in det som ett bakåtobjekt och sedan sätter ut den punkten? Eller mäter du in det och jämför manuellt? Finns det en automatisk rutin?

Alltså, hur gör man den kontrollen i praktiskt fältarbete, så att det blir: ”Så här gör man”?

Alltså, jag sätter ut den här punkten, sparar och noterar på något sätt avvikelserna i längd och sidled, eller XYZ. Sedan, när jag avslutar, gör jag samma sak igen.

Du skriver ner dem i en bok, i princip? En fältbok?

Ja, på något sätt. Annars kan du inte jämföra hur skillnaden var mellan den första och den andra mätningen på det där bakåtobjektet.

Så du sätter ut bakåtobjektet?

Exakt.

Och sedan kan man typ fota med telefonen, kanske, sin handdator. Sedan jämför man värdena i slutet. Jättebra.

Hur gör man det konkret? Hur mycket får det diffa då?

Det beror på.

Som alltid.

Ja, men lite grann är det ju så. Om du ska sätta ut någon avverkningsgräns har det ingen betydelse om det är två millimeter hit eller dit.

Om du sätter ut en stålbyggnad är det någonting helt annat.

Det är också viktigt, tycker jag, med förhållandet bakåtobjektet till ditt mätområdet. Om du till exempel har en punkt som är tvåhundra meter bort och har, säger vi, en centimeter differens i sidled, men dina punkter bara är tjugo meter bort, då ska du hålla det lite...

Då betyder det inte att sidoavvikelsen också är en centimeter på dina punkter som du ska sätta ut. Där kanske den bara är tre eller fyra millimeter.

Man måste veta vad den här sidoavvikelsen betyder i förhållande till det man ska sätta ut överhuvudtaget och i förhållande till avståndet där man mäter.

Exakt. Jag vill bara ta fram SIS-TS. Använder du den någon gång i praktiken?

Om man vill jämföra, för visst finns det gränsvärden formellt uppställda?

Det är det här jag tycker är spännande, att bara göra det konkret. Många gånger känner jag som mätare att man har en massa standarddokument, men sedan ser man att de kanske inte alltid tas fram och jämförs med i verkligheten.

Hur skulle du säga här? Till exempel står det... Var står kontrollen? Där står det ju: ”Största tillåtna differens vid kontroll mot bakåtobjekt mot initialvärde. Orientering: femhundra delat på längden.”

Här, vägar och ledningar. Orientering, horisontalvinkel, milligon: femhundra delat på längden. Vid hundra meter skulle det alltså få skilja fem milligon, till exempel om man gör detaljinmätning på vägar.

Är det väldigt teoretiskt att ta fram den tabellen? Är det så att man ska lära sig de värdena utantill, eller är det en känsla man bygger upp?

Jag tänker väldigt pragmatiskt nu, till våra mätare där ute som gör det här.

Alltså, det där med vinkel är alltid en sak, eftersom påverkan från vinkeln beror på hur långt bort punkten är.

Jag föredrar att prata om koordinatdifferens i stället för vinkeldifferens. Jag tycker att det gör mer...

Om du vet, okej, tio milligon på hundra meter, det är den klassiska tumregeln, då vet vi att det är en halv centimeter i sidled. Men det är inte alla som har det värdet redo.

Då tycker jag att det är viktigare att man pratar om koordinatavvikelse, inte om vinkelavvikelse.

Alltså, man får bedöma om det duger för jobbet man gör, helt enkelt?

Ja, exakt.

Om du till exempel gör en fri station på ditt instrument och sedan får en...

Du vet ju klassiskt grönt, gult eller rött. Den här vinkelavvikelsen säger inte så mycket, eftersom det är helt beroende av hur långt bort respektive bakåtobjekt är.

Om du tänker att den ena punkten är tvåhundra meter bort och du har tio milligon i avvikelse, då är det trettio millimeter.

Men har du en punkt som bara är tio meter bort och du har femtio milligon, då är du bara på sju och en halv millimeter.

Så bara det säger ju en hel del. Alltså, hur avståndsrelaterad den här vinkelavvikelsen är. Då tycker jag att det är bättre att prata om koordinater än om vinklar.

Ja, exakt. Det låter väldigt... Ja, exakt. Det blir tydligare då, eftersom man ändå pratar millimeter när man ska placera ut saker i världen.

Eftersom alla byggplatstoleranser som vi ska förhålla oss till är något mått.

Visst finns det avvikelse i lutning, när vi pratar om någon procent eller någon vinkel. Men koordinater för oss är bara koordinater, XYZ. Ingenting annat.

Bra. Men dokumenteras det där?

Om du har mätare under dig, förväntar du dig att varje mätare dokumenterar det här? Redovisas det i någon mätredovisning någonstans?

Om man ska göra det by the book, eller ordentligt, eller är det så pass mycket en egenkontroll att man bara kollar det och så...

Alltså, jag har ju nästan bara jobbat som konsult. Då ligger det i ens eget intresse att verkligen dokumentera det, bara för att ha ryggen fri.

Efter ett tag blir det automatiserat. Då gör man det bara.

Det räcker om du verkligen lagrar det. Men om du har en utsättning, det beror lite på vad du gör, men om du har utsättningar som är väldigt känsliga, då skulle jag rekommendera att man efter utsättningen går in på kontoret och skriver ut sitt protokoll. Verkligen dubbelkollar om allting har varit som det ska.

Ibland kan det vara så att man knappar in fel prismakonstant eller fel stånghöjd. Då kan det få reella konsekvenser. Det du har satt ut kan egentligen stämma, men ändå ha blivit fel.

Bra. Jag såg på Youtube, en amerikansk kanal.

Han sa att han kontrollerar varje halvtimme. Vissa kan sätta ut hundra eller tvåhundra punkter, och det tar ett par timmar.

Han sa att han kollade sitt bakåtobjekt minst en gång i halvtimmen. För han sa: ”Om jag går i två timmar och mäter eller sätter ut, och sedan ser i slutet att det har rört sig, hur vet jag när det rörde sig? Ska jag göra om allt jobb?”

Exakt. Jag brukar göra det regelbundet, och det är också lite varierande beroende på hur vädret är.

Om solen ligger på och jag står på asfalt, då mäter jag minst varje halvtimme. Det är bara en utsättning på tio sekunder.

Men konsekvensen kan vara förödande om man inte gör det och bara försöker spara in de tio sekunderna.

Det är ju en bra poäng där. Per-Åke var väl inne på att om man bara har rutiner så tar kontroller inte lång tid.

Och det går fortare ju oftare du gör det. Då blir det automatiserat.

Jag tänker att det finns två spår i samtalet. Antingen kan man tänka mindset, men jag skulle vilja ta en detaljfråga till, så att man gör det konkret.

Det gäller det du var inne på med inmätning eller utsättningstolerans. Hur gör man det konkret för sig?

Okej, byggplatstolerans: tjugo millimeter eller tjugofem millimeter. Hur ska du tänka som mätare för att du gör ditt jobb rätt och riktigt i förhållande till toleransen?

Alltså, på ett enkelt sätt kan man säga så här: En byggplatstolerans, om vi till exempel pratar prefabelement, då har du tre moment som får dela på den där toleransen.

Det är tillverkning, utsättning och montage. De tre.

På ett enkelt sätt kan man säga att det är en tredjedel. I verkligheten är det lite mer på grund av felpropageringen, men vi säger en tredjedel för enkelhetens skull.

Om vi till exempel har tjugo millimeter för att sätta det här prefabelementet, då har jag sju millimeter.

Det kan bli väldigt tufft att verkligen garantera sju millimeter, absolut i 3D eller i 2D.

Vill du bara förtydliga? Vad betyder sju millimeter för dig som mätare? Om din tolerans är sju millimeter.

Jag är bara ute efter att man inte kan tänka att ens metod har sju millimeters osäkerhet.

Ja, exakt.

Om du till exempel säger: ”Okej, du har sju millimeter”, och instrumentet mäter på en och en halv millimeter, då betyder det inte att du har klarat dina sju millimeter.

Det är lite annat som man måste tänka på. Du får tänka på hur pass bra mitt stomnät är. Hur pass bra är min stång som jag ska sätta ut med?

Har jag ett prisma som är väldigt slitet, så att man bara kan gissa om man mäter rätt eller inte? Har jag dåliga väderförhållanden? Har jag knappat in rätt tryck och temperatur?

Står mitt stativ stadigt? Har jag ett bra stativ, eller ramlar det nästan ihop om man tittar lite skarpt på det?

Allt det hänger ihop i de sju millimetrarna.

Om man verkligen räknar med felpropageringen kan man plötsligt märka: ”Jäklar, nu är jag på gränsen med de sju millimetrarna som jag måste leverera.”

Och då är det utifrån idealvärlden.

Vad händer då om vi plötsligt har lite starkare vind, eller om jag inte kontrollerar min stång som jag ska? Då hamnar jag plötsligt utanför de sju millimetrarna.

Och de sju millimetrarna ska ju också, då får man anta, oftast vara enligt nittiofemprocentsregeln. Eller att nittiofem procent av mätningarna ska hamna där.

Då får ju kanske hälften av det vara metodosäkerheten, kanske tre och en halv millimeter. Alla de där sakerna du nämnde, alla glapp och allting, ska hamna innanför det.

Så tjugo millimeters byggplatstolerans är ju rätt så tajt.

Ja, i slutändan för oss som mäter blir det ju det.

Ibland ser man också att prefabelementen inte heller håller det mått som var tänkt. Då får man försöka sträcka sig lite grann och försöka överleverera, så att det i slutändan hamnar på rätt ställe.

Bra. Kul att höra det lite praktiskt där.

Men jag tänker att om man går över till mindset, det här som du säger: Hur slitna är mina grejer? Förstår jag vad jag håller på med?

Jag vet att man som mätare ska tänka kring det. Men om man lyfter hur man ser på sig själv, hur man ska tänka och så vidare?

Alltså, det där mindsetet är ju verkligen nästan det viktigaste man har.

Du ska vara medveten om att det alltid finns en risk att man gör fel. Du gör fel, jag gör fel, alla gör fel.

De som säger att de inte gör fel har ingenting i mätbranschen att göra. Det är otroligt farligt.

Jag har träffat sådana människor som påstår att de inte gör fel. Ja, det får de tänka, men verkligheten ser annorlunda ut.

Jag har en egen fail safe-metod som ska underlätta mitt dagliga arbete. Jag försöker fånga upp alla möjliga fel som jag kan göra innan det verkligen får någon konsekvens.

Jag har mina egenkontroller som jag utför, eftersom det är viktigt att man är misstänksam både mot sig själv och mot andra.

Man ska alltid förutsätta att det finns en risk att man gör fel. Det är väldigt viktigt att man är medveten om den här risken.

Det var han på Intel, vad hette han nu? Andy Grove. Han sa att bara de paranoida överlever.

Det var ju business, men lite så är det för mätare också.

Ja, precis.

Det finns ju ingen mätare i sig... Alltså, man måste ha ett speciellt mindset överhuvudtaget för att kunna utföra det här yrket.

Om man är ute i vind och oväder och bara får skit, och alla tycker att man är själv ansvarig om någonting har gått fel, och man får jobba under konstiga förhållanden och allt det där...

Det behövs en viss typ av människa för att tycka att det här jobbet är kul.

Verkligen.

I början när jag kom in i mätbranschen tänkte jag: ”Är det jag som är galen, eller är världen galen?”

Kan det verkligen vara så här? Man är ju verkligen i skottgluggen. Alla kastar liksom skit på en.

Alltså, om man överdriver. Men ju mer man pratar med alla, och sedan efter att man har hållit på ett tag, så inser man att det är så branschen är.

Man är ju i en väldigt utsatt situation som mätare. Det är som du säger. Man måste ha en lite speciell karaktär för att göra jobbet.

Då tycker jag att det är bra om man har sådana metoder, så att oavsett vad man får för påhopp kan man visa: ”Nej, det här stämde, det här stämde och det här stämde.”

Då får du en helt annan status på ditt projekt eller ditt företag.

Du kan bara vara säker på att du har gjort rätt om du har gjort alla möjliga kontroller och säkerhetsåtgärder som säkerställer att ditt jobb är utfört på rätt sätt.

Det kommer att hjälpa dig framöver också. Du får en helt annan respekt.

Ibland ser man ju också på mätaren som bara någon gubben ur lådan. Man hämtar fram den under konstiga förhållanden: ”Gör det här i högsta kvalitet.”

Sedan glömmer man bort att man behöver mätaren till nästa moment. Man har glömt att förbeställa jobbet som man behöver göra.

Och hur hanterar man det? Hur lyfter man mätarens roll här? För det är ju egentligen helt sjukt, alltså.

Det är ju en så kallad, på engelska, professional service. Alltså advokat, läkare, konsult. Det är ju egentligen någon som ger rådgivning och har ett kunskapsövertag över någon som inte är inom facket.

Om någon säger: ”Jag behöver bygga en bro, kan du fixa mätningen?” De vet ju inte alls vad det innebär. Men någon ska ju kunna lita på att en fullvärdig konsult kan definiera problemet och vilka kontroller som behöver göras och så.

Men om du går till en läkare och säger: ”Jag behöver liksom... Ja, du får operera min fot. Jag har problem med den.” En läkare går ju inte med på det, utan läkaren måste diagnostisera.

Och en advokat kan inte bara skriva ut ett papper på att det här är så här och så här, utan de gör ju sin process.

Vad tror du? Varför har inte mätaren den statusen? Vad är det som har gjort att mätbranschen inte har lyckats skaffa sig den, utan man har hamnat i någon form av hantverkarroll? Fast egentligen kräver ju mycket av jobbet betydligt mer tankeverksamhet och konsultarbete, alltså den här rådgivande delen.

Ja, alltså, nu tar jag fram den riktigt breda penseln. Då är det så att, för det första, man förstår inte vad vi gör överhuvudtaget.

Och för det andra hör jag ofta: ”Ja, men det går inte att ändra. Det har alltid varit så.”

Om jag säger: ”Men varför har ni ingen framförhållning?” ”Ja, vi kan inte ha framförhållning.” Det kan man ha. Det är bara en fråga om hur man planerar sitt eget jobb, och jag är en del av deras jobb.

Om du går till en rörmokare och säger: ”I morgon behöver jag en ny panna”, alltså, han kommer att skratta dig rakt i ansiktet.

Jag har börjat nu... Alltså, det fungerar en eller två gånger att man har glömt att informera mig. Men det ska inte vara ett system. Då säger jag ifrån: ”Nej, men nu får du vänta.”

Och det struntar jag fullständigt i, om jag är konsult eller inte. Annars kommer du att jobba ihjäl dig och ingen kommer att tacka dig för det.

Om du försöker lösa deras problem och på nolltid trolla fram någon utsättning, och sedan blir det fel, då kommer det inte att hjälpa att du säger: ”Men jag hade inte tid.”

Det kommer inte att hålla. Du åker dit bara för att du var snäll och försökte hjälpa andra. Framför allt som konsult är det livsfarligt att ha den här approachen, anser jag.

Har du sett att det har gått illa på ställen, eller har du någon anekdot som du kan komma på?

Ja, alltså, att det är bråttom händer ju dagligen där ute, skulle jag påstå.

Ett konkret exempel där man hade bråttom, alltså...

Nej, men okej, om vi bara tar mer hur man hanterar det.

För rädslan blir ju så här: ”Nej, men jag kan inte säga nej. De är ju beställare. Då får de ju vänta på mig.”

Hur ska man tänka då när du säger: ”Nej, men ni får vänta”? ”Nej, men vi har betongen bokad. Den kommer i övermorgon. Du måste sätta ut i morgon eller i dag.”

Ja, om det är i morgon, då kan man vara glad. Ibland är det ju så att bilen står där framme och pumpen står där. Sedan ska man sätta ut.

Ja, alltså, det är ju någon balansgång.

Den som lyssnar på det här nu kan ju tänka: ”Det är lätt för dig, Harald, att säga. Du är konsult och du har varit i branschen. Alla vet att det är your way or the highway.”

Nej, men du vet, om man är etablerad i branschen men säg att man varit några år i branschen.

Hur ska man liksom höja den här statusen för oss mätare? För alla man pratar med har exakt samma problem.

Ska man bara... Vad mer kan man göra än att det börjar med att alla måste säga ifrån och förklara sin relevans?

Alltså, jag har sett en förändring under de senaste åren, att man har större förståelse för det vi gör.

Det betyder inte att man ska göra det vid första tillfället: ”Nu får du vänta.”

Men det är viktigt att man förklarar för dem, när man kommer till ett projekt, att vissa saker tar tid. Framför allt om man vill ha en högkvalitativ utsättning.

Då är det viktigt att man berättar för dem: ”Ja, men jag måste ha en halv dag för utsättningen. Tänk på det.”

Om det finns många ritningar som ändras hela tiden måste du också dubbelkolla först om det har hänt någon ändring.

Inte allting kommer i PM. Det kanske bara kommer i en ÄTA, ett mejl eller någonting man har hört.

Då måste du ändå dubbelkolla. Och oftast är det så att de saker som ändrades med kort varsel är de som behövs härnäst.

Då är det ännu viktigare att man verkligen granskar sitt underlag ordentligt innan man åker ut och sätter ut.

Det är inte my way or the highway. Det handlar om att vi levererar ett bra arbete allihop, alltså vi som bransch.

Då är det viktigt att man verkligen förklarar för dem som inte förstår att det tar tid att leverera ett bra jobb.

Hur tänker du som konsult kring... Jag bara tänker att det tar tid, och då tänker jag nästan lite på prissättning och modell.

Den insyn jag har haft är ju att man säger: ”Ja, byggplatsutsättning. De här lämnar niohundra i timmen, någon annan åttahundrasjuttio och någon åttahundra.”

Sedan ringer de och frågar: ”Kan du gå ner en femma till åttahundrasextiofem?”

Oavsett vilken prissumma det är, så pressar byggaren kostnaderna. Det är ju jättesvårt för alla, inte bara mätbranschen.

Men hur säkerställer man att man får betalt för rätt jobb eller att man har tid att göra sitt jobb ordentligt?

Det beror lite på vilken roll du har i respektive projekt.

Om jag som mätchef sitter i ett projekt och har till exempel sju–åtta mätare, och jag har möjlighet att påverka vem som kommer dit, då har det än så länge alltid varit så att jag har kunnat övertyga platschefen eller projektchefen:

”Jag vet att du betalar kanske en femtiolapp eller hundralapp extra, men den här personen levererar lika mycket som två.”

Då blir det ändå billigare. Man ska inte bara titta på timpriset, utan också på vad den här personen presterar.

Helst vill jag handplocka respektive mätare till mitt projekt. I vissa fall fungerar det ju.

Då kan jag som mätchef också lita på dem som är ute, och det gör mitt liv enklare. Jag vet att det som händer ute fungerar och blir rätt.

Intressant.

Jag tror inte att vi har berört det i podden tidigare. Termen mätchef ser man ju väldigt mycket. Det känns som ett relativt vitt begrepp.

Men vad säger du att en mätchef gör? Om man pratar om lite olika roller i mätbranschen, vad är en mätchefs jobb?

Om du bara får generalisera, var går gränsen mellan de här grejerna? Vad ingår i mätarens jobb, så som du är van att göra, och vad ingår i mätchefens jobb?

De senaste tio åren, när jag har varit mätchef, har jag gjort mycket utöver själva mätchefsrollen.

Det hänger ihop med att man är inblandad i så mycket annat. Mätchef betyder egentligen bara att jag styr mätblocket, så att säga.

Men i slutändan blir det mycket, mycket mer.

Jag är inblandad i granskningen av handlingar som har kommit. Jag ska ta fram nya modeller för att förklara för beställaren: ”Så här är det, och det kommer att påverka.”

Jag är oftast inblandad i mängdregleringen.

Det är också viktigt för mig, för att jag ska kunna göra ett bra jobb, att jag har koll på respektive block. Oavsett om det är mark, betong eller grundläggning.

Jag måste vara med, eftersom det ger mig möjlighet att förstå vad som kommer att hända. Då kan jag förklara för mätarna ute på plats på vilket sätt de ska sätta ut.

Mätaren i sig har ju en otroligt viktig roll i hela byggprocessen.

Om du har ett stort projekt är man ju en av få som är inblandad i allt: i projektering, mängdning och produktion.

Ja, exakt. Det är en väldigt bred roll egentligen.

Det är intressant att säga att man till och med är med och visualiserar vad det faktiskt betyder.

För visst är det så att mätaren ofta har kontakten med verkligheten? Vad projektörens arbete faktiskt betyder.

Exakt. Och vi som mäter har ju levt i den tredimensionella världen de senaste tjugo åren. Vi kan ju modeller i stort sett.

Det finns olika sätt att leverera en modell.

Det ena är att ha den rent tekniskt rätt. Det andra är att ha den utförd på ett sätt så att du verkligen kan utföra jobbet.

Nu är det något generationsskifte. De gamla rävarna, som kan det till hundra procent, är inte så vana vid att jobba med 3D-modeller.

Däremot har de unga inte den erfarenheten. Du kan rita i 3D, men du vet inte om det går att bygga som du har ritat.

Då är det också upp till oss som mäter att ibland vara med i granskningsprocessen och säga: ”Men vänta nu. Hur ska det vara här? Det går inte.”

Även jag måste kunna säkerställa att jag kan utföra mätjobbet utifrån den här projekteringen. Ibland går det inte.

Du jobbar ju i större projekt. Vilka projekt jobbar du i, eller har du några exempel på stora projekt som du är i just nu?

Alltså, jag har suttit sju år på Förbifart Stockholm, på en av entreprenaderna i Häggvik.

När man pratar om modeller och så, hur ser leveranserna ut i ett sådant projekt eller i stora projekt?

Pdf?

Jag säger så här: Det är blandat.

Ja, jag ska inte säga mer än så. Men det är varierande.

Det är även som det har varit tidigare. Man har fått ritningar.

Vissa ritningar är väldigt bra. Vissa är det inte.

Om jag nu ska sätta ut någonting och får en ritning, då vill jag gärna ha möjlighet att kontrollera det som är ritat.

Jag hade faktiskt en diskussion häromdagen med en projektör. De hade bara ritat in vissa mått.

Utifrån det som var ritat kunde jag inte kontrollera måttkedjan som går från början till slut.

Då sa jag: ”Ja, men jag har inte det måttet.”

Han sa: ”Jag behöver det inte.”

Då hade vi en rätt så hätsk diskussion. Han kallade det för en gubbmatch, att det är jag som är lite jobbig.

Men ändå, jag måste kontrollera det jag ska utföra. Framför allt om man efter ett tag ser att vissa ritningar innehåller fel.

Då är det viktigt, och mitt ansvar, att säga: ”Jag vill kunna kontrollera det riktigt ordentligt.”

Det kan jag bara göra om jag har alla verktyg för att kunna kontrollera.

Då tänker han... Jag bara tänker, i ett sådant exempel, då räcker modellen? Eller måttsätter du själv?

Ja, precis.

På mitt projekt har vi modeller som informationshandling, inte bygghandling. Vi har ritningar på mitt projekt just nu.

Så även om jag mäter ett mått i modellen, då är det inte det måttet som gäller. Det är ritningen som gäller.

Rent kontraktuellt är det så, ja. Då måste du ju ha ditt mått.

Man undrar när modeller blir leverans. Det har pratats om det länge, men vi får se.

Jag försöker övertyga alla som jobbar med modeller.

När jag frågar efter ett mått får man svaret: ”Allt finns i modellen.”

Ja, det kan vara så. Men stämmer det också?

Man har blivit lite kontrollnörd under alla dessa år, men det har visat sig vara rätt att verkligen ifrågasätta om det man har fått är rätt eller inte.

Jag tänker på det spåret vi hade lite i anteckningarna här.

Ändringar i den digitala världen, om vi tar det. Vi är ju lite inne på det, alltså hur saker har förändrats och fortsätter att förändras.

Vad har du för reflektioner kring det? Hur har mätarens roll varit, och vart är den på väg?

Alltså, jag tror att det kommer att bli bättre på sikt.

Just nu är vi i någon mätteknisk limbo.

När jag började i Häggvik var BIM the shit och allting var superbra. Men det har visat sig att det bara är en del av sanningen.

Man måste också rita och projektera på rätt sätt.

Men man är på rätt väg, och jag är optimistisk om att det kommer att fungera till slut.

Det är fortfarande så att det nu kommer nya dataformat som ska innehålla det ena och det andra. Men man har inte landat till slut.

Det kanske kommer att ta tio–femton år till innan man kan använda det fullt ut.

Jag som mätare vill helst använda modellen som kommer från projektören rakt av, stoppa in den i min totalstation och sätta ut.

Annars får man jobba dubbelt och bygga modellen på nytt.

Det kan man göra i kontrollsyfte, men egentligen ska det inte vara så.

Dessutom har man inte kalkylerat på det sättet, att man ska betala dubbelt för att en mätare ska göra jobbet som projektören redan har gjort.

Och i dag bygger man ju modeller i så många steg.

I anbudsskedet får man bygga upp alla modeller. Då kanske man slarvar lite, för att man vet att det inte är så noga. Det är inte för utsättning, utan för beräkning.

När man sedan får jobbet ska man bygga upp modellerna en gång till, fast exakt.

Det är ett otroligt slöseri med tid.

För fyra år sedan höll jag en föreläsning i Tyskland på ett universitet om BIM.

Då började man där med den här BIM-processen.

Det som kom fram då var att det projektören skulle leverera var en modell som inte skulle vara användbar för mätning, men som skulle vara användbar för slutdokumentationen. Så var tanken.

Till och med förfrågningsunderlaget var skrivet så att modellerna som skulle levereras inte var gjorda för mätning.

Då sitter vi som mätare och bygger upp dem på nytt. Det är ju ett otroligt slöseri med pengar och tid, tycker jag.

När du säger föreläsning i Tyskland, vad har du för reflektioner om du jämför det du har sett i Tyskland?

Jag vet inte om du har erfarenhet av andra länder också.

Men hur är mätarens status och roll, och vilka skillnader finns i branschen?

När jag pluggade för många år sedan fanns det tre olika typer av utbildningar i Tyskland.

Det ena var att man verkligen gick som lärling. Det var tre och ett halvt år, och sedan blev man Vermessungstechniker.

Sedan fanns det två olika högskoleutbildningar. Den ena var på fyra år och den andra på fem år.

Jag gick den fyraåriga utbildningen. Den var mycket praktiskt inriktad, eftersom jag tyckte att den typen av utbildning passade mig bättre.

Nu, efter alla dessa år som jag har jobbat, har jag insett hur otroligt bra den utbildningen har varit på alla sätt och vis.

Jag känner mig väldigt lyckligt lottad över att ha haft den utbildningen.

Vi fick så mycket inblick, inte bara mättekniskt, utan också i vilken approach man ska ha som mätare.

Våra professorer var ute och pekade på rätt saker. Vad betyder det att vara mätare?

Det är lite kul. Jag började plugga nittonhundranittiotvå, så det är över trettio år sedan.

Ibland tänker jag tillbaka: ”Just det. Det var det här.” Sådant kan jag fortfarande använda i min vardag, som jag lärde mig då.

Det säger en hel del om hur bra utbildningen har varit.

Ja, det är ju ett väldigt fint betyg på den utbildningen.

Om du jämför med systemet som finns här, hur skulle du beskriva hur det fungerar här?

Alltså, det finns vissa utbildningar som har en skyddad titel, till exempel teknisk mätare. Det är ju definierat.

Eller att man är högskoleingenjör eller har en master.

Men det finns ju många utbildningar där jag ibland saknar en tydlighet i vilken typ av utbildning det är.

Jag kan inte säga om varje utbildning är bra eller dålig.

Men det vore bra om man på något sätt standardiserade det.

Det är viktigt, för då vet man själv var man står. Och jag som anlitar en mätare vet vad jag får.

Det tycker jag är väldigt viktigt, att man har någon standardprodukt, så att säga, som är en mätare.

Då vet man: ”Jag får det här. Jag får den här kvaliteten, alltså minimikvaliteten.”

Exakt. Jag vet inte, Trafikverket har väl försökt införa det här med klass två- och klass ett-mätare, med någon form av...

Det finns ju olika termer också.

Dels har du utbildningarna. Sedan har du grundläggande mätningsteknisk färdighet, som definieras på något sätt.

Sedan har Trafikverket klass två och klass ett.

Men även där ser man ju en väldigt bred spridning på det pappret.

Ja, och när det gäller klass ett har jag mina åsikter om klassificeringen.

Man lägger otroligt mycket vikt på stomnät.

Man ska jobba si och så många timmar under en femårsperiod med stomnät.

Mitt argument emot det är: Om jag måste lägga typ tjugo procent av min tid på att uppdatera eller upprätta ett stomnät, då kan du inte mäta på mitt projekt.

Det ska vara så att jag etablerar stomnätet och sedan kanske måste förtäta det under tiden.

Men om jag måste lägga så otroligt mycket tid på stomnätet på det här projektet, då har man kanske missuppfattat det.

Det ska ju fungera under så lång tid som möjligt.

Jag tror att man har förstått att det inte är så superavgörande. Jag har också känslan av att man kanske går lite ifrån det.

Jag förstår också att man på något sätt måste sätta en nivå för vad man ska förvänta sig från en mätchef, framför allt på ett stort projekt.

Det är helt okej.

Men frågan är om vikten på stomnätet är så avgörande som man gör den till just nu.

Man förstår ju problemet också. Hur kravställer man något någorlunda rättvist? Det är inte jättelätt att ställa det kravet heller.

Men man ser ju också att bara för att någon har en viss klass betyder det inte alls att man vet exakt vad som förväntas av den personen. Det kan man ju också säga.

En väldigt praktisk grej. Jag tror att jag skrev det, eller jag tänker på projekt.

Det har ju lite med kontroller att göra.

Jag tänker på vägbyggnation. Hur kontrollerar man att man har gjort rätt med överbyggnader och så vidare, med bärlager, förstärkningslager och terrass?

Dels vilka tekniker använder man, och hur gör man det rent formellt så att det blir rätt?

Alltså, det är faktiskt så bra beskrivet, tycker jag, vad det är som gäller, vilka standardavvikelser och mätvärden, hur mycket det får avvika från det vi ska ha.

Och då den här sakmätningen, alltså statistisk acceptanskontroll, som gäller just nu.

Det pågår en diskussion, och snart kommer det vara ute att man frångår att slumpa punkterna. Man kan mäta sektionsvis i stället för att slumpa punkterna.

Det hänger ihop med den här gamla produktionsmetoden som man hade då. Nu, med all maskinstyrning, upptäcker du inte fel på samma vis som man gjorde då.

Till exempel om du var... Och det är bättre nu att man kan gå sina sektioner. Du får en högre... Hur ska jag säga? Du kan identifiera fel över ett större område och på ett bättre sätt.

Du mäter fler punkter, som i sin tur såklart kommer att påverka resultatet. Du har ju en större mängd punkter som du kommer att använda.

Det är inte bara trettiotvå punkter på ett givet område, utan kanske hundra eller hundrafemtio punkter. Men du har ändå kontroll över en större yta, vilket jag tycker är bättre.

Jag lyckades i alla fall på mina senaste projekt verkligen övertyga mina byggledare om att köpa det konceptet, att det är bättre än att slumpa punkterna. Att verkligen gå sektioner.

Alltså, c/c tio meter, vart vi nu har kommit fram till. Då får du en bättre produkt.

Så egentligen mäter du var tionde meter, alltså där normalsektionerna är tagna, och så jämför du hur det blev mot den teoretiska sektionen?

Exakt. Beräkningsmetoden är densamma, fast i stället för att slumpa punkterna tar jag de punkter som jag mäter in.

Lägger du då fler på bredden? Då är det inte bara vägkant och centrum, utan då lägger du kanske flera punkter längs med, om man tänker sig en vägbana?

Alltså, jag brukar göra så: asfaltkant, körfältskant, körfältsmitt, körfältskant och så vidare, och sedan till nästa asfaltkant.

Då kan det vara sju, åtta eller tio punkter, beroende på hur det nu är.

Intressant. Ja, det låter ju väldigt rimligt, faktiskt.

Annars är det ju den här metoden som du säger finns väl beskriven.

Men som sagt, det kommer att ändras snart.

Spännande.

Jag tänker, du har ju skrivit den här ”En bättre mätsed”. Det var ett tag sedan, och sedan kom den ut i senaste Sinus. Då var det ett separat särtryck av den igen.

Så man ser att de tyckte att det behövdes igen, kan man säga.

Plus att det var det sista numret, det sista fysiska numret. Jag vet inte om ni hörde det?

Ja.

Sedan kommer man att gå över till något annat. Så det kändes lite kul att vara med i det här numret.

Avsluta det här kapitlet här.

Om vi förutsätter att man kanske inte har läst den, den är väl typ åtta eller sexton sidor och väldigt praktisk, vad vill du lyfta där?

Kanske kring tänket att följa god mätsed. Vad finns det där som du skulle kunna lyfta?

Det som är viktigt är ju allt som gäller kontrollerna.

Du kan kontrollera dig själv, kontrollera dina handlingar, kontrollera instrumentet och kontrollera ditt sätt att lagra. Väldigt mycket är kopplat till kontroller och hur du gör.

På mitt projekt för två veckor sedan fick vi en reviderad handling med en koordinatlista.

Då knappade jag in koordinaterna. Och det är också någonting som jag har lärt mig: Jag knappar in koordinaterna, skriver ut dem och bockar av dem mot handlingen.

Så har jag gjort under alla mina år. Det räcker inte bara att knappa in och sedan gå ut. Det är inte att rekommendera.

När jag hade knappat in dem och sett: ”Okej, alla koordinater stämmer”, då brukar jag i nästa steg ta lite kontrollmått utifrån koordinaterna.

Då såg jag att ingenting stämde.

Fast jag hade fått koordinater. Det som visade sig var att de hade lagt in en skala i den här byggdelen som man hade projekterat.

Nu var det rätt så uppenbart. Jag såg det rätt fort.

Men det kan ju vara en skala som är kanske fem procent fel eller tio procent fel. Nu var det skala ett till två, alltså halva storleken.

Då hjälper det ju... Visst, det är utförandeentreprenad och det är ju en projekteringsmiss som åker dit, men jag tycker ändå att man ska kontrollera med de mått man har fått om koordinaterna stämmer.

Sedan fick jag som svar: ”Ja, modellen stämmer ju.”

Men jag behöver inte använda modellen.

Då är det väldigt viktigt att man verkligen gör den här extra kontrollen för att kunna vara säker på att det jag har fått stämmer.

Även om konsekvenserna inte kommer att påverka mig eller min uppdragsgivare är det viktigt att man kontrollerar utöver att bara...

Och det är den oberoende kontrollen.

Då kan man kontrollera koordinaterna med ett mått, förstår du? Det är inte bara att kontrollera koordinaterna. Det är ett steg.

Nästa steg är också att kontrollera om hela geometrin stämmer.

Oberoende kontroll, alltså.

Nej, det finns ju... Jag bara tänker att det är en serie av många kontroller. Ja, överslagsräkning.

Man kommer ju väldigt långt. Som jag har för mig att det står i artikeln, att man sätter stakkäppar, eller är det en linje?

Om det ska vara en rak linje och mängder man får fram, då borde man ju hamna tio, max tjugo procent ifrån, om man bara tar en tumregel.

Tio meter brett, så här långt och så här tjockt. Det borde ju bli så här mycket material.

Ja, alltså, om jag till exempel har en hög som jag ska mängda, då är det alltid bra att kunna längd gånger bredd gånger halva höjden.

Stämmer det ungefär?

Oftast är man ju rätt så nära.

Plus att jag tycker att det är kul att verkligen utmana sig själv lite och säga: ”Hur pass bra är jag i min gissning? Hur nära kommer jag i verkligheten?”

Det är också bra på sikt. Du kommer att bli vassare på det.

Ibland räcker det att man bara är ute och stegar fram det, och sedan vet man ungefär hur stor den här högen är. Det räcker ju oftast.

Exakt. Det handlar ju egentligen om allting som du säger, alltså ett mindset.

Vad skiljer en snickare med en tumstock från en mätare med en tumstock?

Det är inte redskapet. En snickare kan ju också ha en totalstation.

Jag bara tänker att flera gånger, inte jättemånga, men flera gånger, har stomlinjerna varit utsatta på bjälklaget.

Sedan säger man: ”Kan du sätta ut mellanväggarna?” Eller liksom en stickpunkt.

”Ja, men det är trettio centimeter från stomlinjen. Det är utsatt där. Det är ju bara att ta tumstocken och göra det.”

Nej, men jag vill inte.

Man tar ett ansvar när man gör det strecket, att det är rätt och att någon annan kan lita på det.

Verktyget, om det är en tumstock, måttband, Disto, laserskanner, totalstation eller avvägning, är egentligen bara ett redskap för att få fram en viss kvalitet och ett visst läge.

Och det är den ansvarsbiten.

Det har blivit mer och mer att man försöker, inte trycka på, men lämna över till någon annan.

Om det är någonting som går fel, då kommer jag aldrig att säga: ”Det var han eller hon som gjorde fel.”

Hur tycker du att det har förändrats under din tid, just ansvarsbiten?

Har du upplevt att arbetsledarna och snickarna, eller yrkesgrupperna generellt, gör mindre och mindre och lämnar över det till mätaren?

Eller är det en spridning beroende på företag och kulturen i olika företag?

Alltså, man hör ibland: ”Ja, det är bättre om du gör det, då blir det rätt.”

Det är skönt att man har ett förtroende i alla fall, att man gör det rätt.

Men ändå tycker jag att om man lämnar över allt till någon annan, då är det ibland svårt att upptäcka fel själv.

Jag brukar dela upp ett projekt, alltså ett större projekt, på flera olika arbetsområden.

Då har jag en mätare som är ansvarig för respektive del, och jag föredrar att den här mätaren bygger sina modeller själv.

Om det är en schaktgrop eller vad det nu är.

För om man bygger modellen har man förstått hur det hänger ihop.

Om jag bara bygger en modell och levererar den till den här mätaren, och den personen sätter ut, då kanske någonting där ute inte stämmer.

Det ska ansluta mot något annat hus eller vad det nu är. Då vet den där personen inte det och kan inte upptäcka det här felet.

Men om de gör det själva är möjligheten större att de upptäcker felen själva.

Det betyder inte att jag inte bryr mig.

Jag tror att förståelsen för jobbet blir större om man kan bygga sina modeller själv.

Plus att man lär sig någonting om man någon dag ska ha ett större ansvar, också som mätchef, och inte bara som produktionsmätare.

Det är ju ett jobb med väldigt mycket ansvar.

Jobbet går ju ut på att ta ansvar, egentligen, vilket många gärna slipper.

Om man tänker på kontrollen i sin organisation: Om en produktionsmätare bygger sin modell, hur tänker du som mätchef?

Hur mycket kontroller gör du av hans arbete? Hur kontrollerar man att den man har ansvar över gör rätt?

Alltså, jag är ansvarig för mätningen, och det betyder också att jag kontrollerar det på något sätt.

Då går jag in i de grundläggande måtten och försöker kontrollera att det stämmer.

Framför allt om man har en kollega som inte är så erfaren.

Då är det ännu viktigare att den personen känner den här tryggheten, att det alltid finns någon backup.

Inte att man är totalt utsatt där ute och sedan får den här smällen när någonting inte fungerar.

Det är mitt jobb att se till att de kan känna sig trygga med det de själva har levererat.

Så det gör jag. Det är i allra högsta grad en del av mitt jobb att kontrollera deras modeller.

Men det är inte för kontrollens skull. Det är också för att man ska känna sig säker och kunna växa i sin roll så mycket som möjligt.

Hur gör du där, om man pratar om att växa som mätare?

Det är ju en naturlig följdfråga. Hur gör man för att mätare ska växa?

Alltså få förtroende, få erfarenhet och kunna ta större ansvar.

Hur har du tänkt kring det för att utveckla mätare?

Om jag utgår från hur jag hade det mina första år som mätare, då fick jag inte de värsta uppgifterna från början.

Jag kunde växa i mitt jobb.

Under tiden har jag fått otroligt häftiga uppdrag som mätare, som jag var ansvarig för.

Men jag började ändå med enkla utsättningar och enklare mätningar.

Det är väldigt viktigt att man får den här tiden som mätare att kunna växa.

Tänk dig att du bygger ett hus. Du måste alltid ha en bra grund.

Du kan inte ha det värsta taket om hela grundläggningen rasar ihop.

Samma sak är det lite med utbildningen och med oss allihop.

Det är så otroligt viktigt att du börjar på rätt sätt och verkligen börjar med fundament som du kan bygga på.

Som jag hade i min mätningstekniska utbildning. Jag fick alla verktyg.

Men verktygen betyder inte att du använder dem på rätt sätt.

Det var ju fullproppat med teori. Ändå måste jag lära mig praktiskt.

Du måste tänka: Om jag ställer upp ett stativ över en punkt på en slänt, då tar det lite tid.

Efter ett tag vet du hur du gör det.

Men i början står du där som en idiot och tänker: ”Hur ska jag göra det här?”

Nu spelar det ingen roll om det är på en slänt eller på en asfaltsyta. Det tar lika lång tid för mig.

Men det tar sin tid, och alla måste få den tiden.

Annars är det så... Jag har sett att många har lämnat yrket på grund av sådana små grejer.

Det är väldigt synd. Det är så mycket slöseri med tid och pengar om de har gått en två- eller treårig utbildning och sedan är det bara små detaljer som ligger till grund för att man slutar som mätare.

Det tycker jag är bedrövligt, eftersom jag tycker att mätyrket är det bästa yrket som finns.

Jag älskar mitt jobb. Det finns ingenting bättre.

Jag vill sluta som mätare när jag är sextiosju, eller hur gammal man nu blir. Jag vill fortsätta med mitt yrke.

Det är så otroligt häftigt att jobba ute, jobba med teknik och jobba med människor.

Det är så otroligt viktigt att prata med folk också.

Alltså, vi som mäter, nu tar jag den breda penseln igen, vi är ju, som sagt, lite speciella på alla sätt och vis.

Inte alla mätare är superkommunikativa.

Om du till exempel sätter ut en kant eller en betongkant och inte kan sätta ut den direkt, utan måste sätta en avsättning på tio centimeter, och det stämmer på noll...

Men om du inte berättar för någon att du har satt ut den tio centimeter avsatt och de sätter formen efter det, då står den tio centimeter fel.

Då har du gjort fel.

Det är så viktigt att kunna prata med dem.

Vi som mätare är ibland inblandade i allt, och då är det viktigt att vi har en viss kommunikationsförmåga och kan uttrycka vad vi vill ha.

Och att vi förstår vad de vill ha.

Då kommer det att fungera i slutändan.

Det är ju en väldigt rolig roll. Just den här spindeln, eller som en kameleont, alltså att man rör sig i olika rum.

Man måste kunna prata med projektörer. Man ska kunna prata med folk, kranförare, chaufförer och elektriker.

Alla har ju sin stil, sin approach och sitt sätt att jobba på.

Så jag håller verkligen med.

Det är ett oändligt djupt yrke. Varje specialitet har sin subspecialitet.

Man kan fördjupa sig hur mycket som helst.

Kul. Hur gör man för att behålla mätare i yrket då?

Det är ju så att en hel del slutar också, eller ser det kanske som ett steg vidare.

Det är ju väldigt lätt att vandra vidare om man vill. Eftersom man är så inblandad i så många saker är det naturligt att bli typ projektledare, arbetsledare eller liknande roller.

Inte inom mätning, utan man går vidare till något annat.

Man håller på med modeller och kanske blir projektör.

Det är ju väldigt lätt att lämna yrket. Men det behövs väldigt många.

Hur behåller man spetskompetens och folk så att de är glada i ett yrke som ändå kräver väldigt, väldigt mycket av en?

Det hänger lite ihop med det vi pratade om innan, att man uppskattar mätarnas jobb och mätarna för vad de gör och vad de bidrar med till själva produktionen.

Det tycker jag är så otroligt viktigt.

Om man går från att vara en erfaren mätare och sedan blir arbetsledare, jag vet inte om det är ett framsteg i karriären.

Utan att trampa någon arbetsledare på tårna, men ändå. Det är någonting helt annat.

Det behövs kompetenta mätare.

Verkligen.

Det är så otroligt viktigt.

Jag tror att den här statushöjningen... Det har ju funnits flera försök att ha någon typ av branschorganisation för oss mätare. Det beror på många anledningar varför man inte har lyckats med det, men det är så viktigt.

I Sverige finns det olika föreningar, typ SKMF, som samlar mätare.

I Tyskland finns det ett större antal sådana organisationer som har otroligt många, mycket fler medlemmar. Men Tyskland är också större, förstås.

Då finns det också en helt annan approach, att de här organisationerna försöker driva vissa frågor. Det har man inte riktigt i Sverige.

Det är ju faktiskt märkligt att det har blivit så.

Betonghåltagarna har en branschorganisation. De som pålar och jobbar med grundläggning har en branschorganisation.

Det är rätt intressant.

Jag gick in någon gång på deras hemsida, Grundläggningsbranschens hemsida.

Där stod det typ: ”Vi konkurrerar på lika villkor. Vi tummar inte på säkerheten.”

Det känns som att de har behövt dra upp vissa riktlinjer.

Mätarna är ju utspridda, lite här och lite där, och så har man inte fått den här branschkänslan.

Jag tänker att det är en massa ensamvargar utplacerade i en massa olika företag.

Nu finns det ju försöket med BIM Alliance. Vi får hoppas att det går vägen, att det kan vara ett frö till att det börjar byggas någonting för mätare också.

Det händer nu en hel del intressanta saker.

Jag sitter i en av de grupperna och är med.

Det är verkligen kul att se att man är på rätt väg.

Det händer saker som kommer att hjälpa hela mätbranschen.

Det är kul att se att det går framåt.

Ibland ser det lite tungt ut, men ja, det tar lite tid. Det är bara att gilla läget.

Kan vi få runda av?

Vad vill du lämna till mätarna? Vad finns det att säga till någon som är mätare där ute?

Hur tar man till sig det här och lyfter branschen? Alla ska hjälpa till med det.

Lite avslutande motivation.

Vad ska jag säga till mätarna? Grattis till det bästa jobbet som finns, kan man bara säga.

Grymt. Var stolta över ert jobb.

Alltså, jag är det.

Det kanske märks ibland att jag är det, men jag är det på riktigt.

Det är inte bara att jag försöker marknadsföra mätarna nu.

Själva yrket är så otroligt häftigt, och man kan göra så mycket, mycket mer.

Om man har varit mätare kan man gå åt olika håll inom mätning och inom produktion.

Det är väldigt unikt i den här byggbranschen att man har så många möjligheter.

Men som sagt, om man har ett mindset och verkligen har en bra approach till sitt jobb, då kommer man väldigt långt.

Och det behövs mätare.

Jag tycker, om man tittar på omvärlden nu som det ser ut, att det ändå är ett rätt så säkert jobb att ha som mätare.

Det ska man också vara tacksam för.

Det är bra avslutande ord.

Om man vill följa dig, finns du på sociala medier?

Vad erbjuder ni för tjänster där i ditt konsultbolag? Eller lägger du ut lite texter kring det?

Ja, alltså, jag finns ju på LinkedIn, förstås.

Jag gör också utbildningar.

Först och främst är det stomnät. Då har vi en tvåstegsraket som vi erbjuder som utbildning.

Jag håller ibland lite föredrag på konferenser eller för vissa företag.

Då kommer jag dit och pratar om ett speciellt ämne som önskas.

Jättebra.

Då kan man kontakta dig. Jag lägger länkar till er hemsida och din kontakt.

Tack så jättemycket, Harald, för att du ville vara med.

Tack själv.

Ja, det var ett härligt avsnitt med Harald.

Det finns mycket att tänka på där.

Jag tänker att Z måste finnas på kartan. Som min gamla sjöfarare sa: Z måste sättas på kartan.

Vi är ett teknikområde. VVS, landskap, konstruktion, el, alla de här är teknikområden.

Så Z, alltså geodesi, är också ett teknikområde.

Man måste ta plats. Man måste vara med på byggmöten.

Man måste finnas i byggprocessen och inte se sig själv som en hantverkare som bara blir tillsagd, utan som den roll mätaren faktiskt är.

Så ett härligt avsnitt, tyckte jag.

Om ni fortfarande lyssnar så är ni trogna lyssnare.

Jag reflekterar lite över vart jag vill ta Landskaparen, alltså mitt företag.

Jag har ju sålt lite kurser, och tack till er som har köpt.

Men jag kom fram till att man måste sälja väldigt, väldigt mycket kurser för att få någon meningsfull inkomst.

Det förstår man ju. Branschen är inte så stor.

Om man säljer kurser för tvåtusen kronor till hundra personer, då är det tvåhundratusen.

Det är typ en eller två månaders fakturering, och det är väl mer än man kan förvänta sig på ett år.

Så jag funderar på hur man kan göra det meningsfullt och ändå utnyttja den kunskap som finns.

Jag funderar på någon form av medlemskap på månads- eller årsbasis. Jag har inte riktigt spikat det, men jag slänger ut lite krokar här.

Jag tänker att det ska vara ett premiummedlemskap, alltså ettusen till tiotusen kronor i månaden.

Men det ska vara ett värde som är betydligt högre än att anlita någon för motsvarande antal timmar.

På en lägre nivå kanske det är support, frågor och svar, forum, chatt och alla kurser och inspelningar som jag gör. Kanske ettusen–tvåtusen någonting i månaden. Då får man tillgång till det.

Sedan, för en högre peng, kanske fem–tiotusen i månaden, kan man få projektspecifik hjälp, granskning, dimensionering, kalkylhjälp eller något liknande.

Jag tänker att jag vill kombinera det jag är bra på.

Jag har ju Landskaparen. Det är därför jag har valt det namnet.

Jag kan markutförande, projektering, mätning och projektledning.

Kombinationen av det här är jag helt övertygad om att det finns individer och företag där ute som lyssnar och behöver min hjälp med.

Om du känner att du behöver någon som kan blandningen av praktiskt utförande, hur man bygger, vilka brunnar man väljer, hur man gräver, hur man släntar, mätning, modeller, maskinstyrning, både terrass- och överytemodeller, hur man mängdreglerar och datasamordnar med leveranser till KAOS, till exempel...

Eller markprojektering, både VA-flöden, dagvattenmagasin, överbyggnader, att göra ritningar som är snygga, murelevationer, profillinjer för styrda borrningar, vägar, schakt och fyll.

Har du nytta av det, så tror jag att du kommer ha nytta av de här erbjudandena också. Men jag funderar på det, så det kommer väl mer detaljer kring det senare.

Tack för den här tiden. Femtio avsnitt av Mätpodden. Vi fortsätter framåt.