071: Morametoden – bättre koll på fastighetsgränser med mindre slit i fält

Det här är ju flaskhalsen i digitaliseringen. Vi måste ha koll på gränserna innan vi börjar digitalisera. När vi började tog det ju fantastiskt lång tid med den här metoden. Nu ser vi att det går ungefär fem gånger så fort.

Varmt välkomna ska ni vara till Mätpodden, ni som lyssnar där ute i etern. Vi ska prata lite om fastighetsgränser och kvalitet, och hur man höjer kvaliteten i fastighetsgränser med så lite slit som möjligt.

Jag har med mig Roger och Anders från Mora kommun, tror jag i alla fall. Presentera er själva lite: er yrkesbakgrund och ungefär vad ni gör. Sedan kommer vi väl naturligt glida in på ämnet och vad ni har pysslat med.

Ja, jag heter Roger Tynell och har jobbat i fyra år snart i Mora-Orsa kommun, som vi representerar. Det här projektet som vi ska prata om idag är för Mora kommun. Jag jobbar som GIS-ingenjör och har väl gjort det i stort sett hela min yrkesverksamma karriär.

Just nu är jag ansvarig för det här projektet: digitalisering av äldre detaljplaner och kvalitetssäkring av fastighetsgränser.

Jag heter Anders Throgen och jobbar som mätningsingenjör här på Mora-Orsa kommun. Jag har de traditionella sakerna inom den biten och är inblandad i det här projektet. Jag gör fältjobbet: letar gränser, mäter in dem och så vidare. Tar det vidare på det viset.

Det här jobbet har jag hållit på med sedan tvåtusenelva, och då har det varit i Mora-Orsa kommun sedan dess.

Jag sa i något avsnitt tidigare att nu kommer det en serie med flera som har presenterat på Mätkartdagarna eller Geodesidagarna. Det här är ju någonting som ni presenterade där. Ni sa också lite innan, när vi pratade, att ni har presenterat det för många andra.

Så, för alla som inte känner till det: vad är det ni har gjort som projekt? Vad är det övergripande som ni har presenterat och berättat kring, och vad har ni arbetat med?

Det började för ett antal år sedan, då vi gjorde en förstudie på just digitalisering av äldre detaljplaner och kvalitetssäkring av fastighetsgränser. I det arbetet kom det fram att ett krav kommunen hade för att digitalisera äldre detaljplaner var att vi måste ha koll på fastighetsgränserna. Vilken kvalitet är det egentligen på det som vi digitaliserar planen efter?

Till slut blev det ett beslut om att vi i projektet ska ha bra koll på fastighetsgränserna när vi väl börjar digitalisera detaljplanerna. Det var själva problemställningen: hur gör vi det här?

Det här har nu utmynnat i en jättebra metod. Det här är ju flaskhalsen i digitaliseringen. Vi måste ha koll på gränserna innan vi börjar digitalisera. När vi började tog det fantastiskt lång tid.

Berätta: vad blir problemet? Om man gör det riktigt konkret, vad innebär det att ha digitala detaljplaner? Jag tänker att problemet är så vanligt. Om man går in på minkarta.se eller på Lantmäteriet så ser man ju att vissa gränser är typ fem meter bort.

Det är som vi har pratat om tidigare, att registerkartan är digitaliserad från papper och så har de hamnat där, och då är gränserna fel. Kan du ge exempel på vad det blir för problem i följden, bara så att man gör det superkonkret?

När vi tittar på den digitala detaljplanen vill man ju veta: går användningsområdet i fastighetsgräns? Då har vi digitaliserat enligt fastighetsbildningen, om det nu är syftet med planen. Då kan vi alltid se vilken kvalitet det är på fastighetsgränserna.

Står det att det är fem centimeters noggrannhet eller tio centimeters noggrannhet, då vet vi att det är det. Men står det att det är en meters eller fyra meters noggrannhet på fastighetsgränsen, då får våra handläggare hantera den digitala detaljplanen därefter.

Då kanske man måste göra en annan bedömning. Man kanske inte kan ta ett beslut, eftersom vi vet att fastighetsgränsen är dålig. Tidigare har vi inte riktigt vetat om det här stämmer. Men med den här metoden som vi har tagit fram är vi väldigt säkra. Eller rättare sagt: användarna kan vara säkra på att den här metoden är använd, och de här punkterna som visas på kartan, de fastighetsgränserna, håller en bra kvalitet.

Det behöver inte betyda att det är jättenoggrant, utan att det är känd kvalitet. Står det att det är fyra och en halv meters noggrannhet, då vet vi det. Det räcker för oss, för då kan vi gå vidare i ett bygglovsärende till exempel. Om det är en meters noggrannhet, då kanske vi inte kan ta beslut i bygglovsprocessen, utan då kanske man måste göra en fastighetsbestämning om det krävs.

Det blir ett mycket bättre beslutsunderlag för alla som ska använda det här. Det är inte bara våra användare som använder slutprodukten, utan även många internt och externt.

Vi har fått besök av det lokala Lantmäterikontoret här i Mora. De är supernöjda med att vi digitaliserar detaljplanerna och också rättar deras egna gränser, kan man väl säga. Det är inte våra fastighetsgränser, utan Lantmäteriets fastighetsgränser. Vi gör jobbet och kvalitetssäkrar dem helt enkelt.

Så ja, vi får ett bättre beslutsunderlag, skulle jag vilja säga.

Jag tänker bara så att man gör det konkret. Om jag vill bygga till i Mora och ska ha en nybyggnadskarta, eller säg att jag ska bygga ett nytt hus: är det i planprocessen, redan innan man fastställer detaljplanen, som det här börjar komma till nytta?

Jag tänker att jag behöver en nybyggnadskarta om det finns en detaljplan, för att kunna söka bygglov. När ni har den digitala detaljplanen, går den processen snabbare då? För att ni vet att gränserna finns här? Eller vad blir det riktigt konkret?

Jo, men i en ny detaljplan nu för tiden kontrollerar man ofta fastighetsgränserna innan man börjar göra detaljplanen. Det är steg ett. Men just på de här äldre detaljplanerna som vi gör nu har man ju ingen koll på sina fastighetsgränser. Där kan det se ut precis hur som helst.

De nya detaljplanerna är inga problem. Där vet vi att man i detaljplaneprocessen tar fram och kontrollerar fastighetsgränserna. Men nu, när vi digitaliserar alla gamla detaljplaner, är det jätteintressant att digitalisera en plan från fyrtiofyra, där gränserna såg helt annorlunda ut.

Hur har det gått till tidigare då? Vad är det normala flödet innan? Jag tänker på gamla planer: var har friktionen varit? Vad är det jobbiga i fält? Anders, du är ju ute i fält och letar gränser.

Är det en äldre detaljplan där det ska göras en nybyggnadskarta, om det till exempel är en tomt som inte varit bebyggd, då är fältarbetet att leta gränser och konstatera var de finns. Hur stämmer de överens med registerkartan och så vidare?

Sedan ska man också lägga in detaljplanens alla bestämmelser, gränser och administrativa gränser i produkten, i byggnadskartan. Att sitta och göra det manuellt hela tiden, och sedan kanske jag gör en tolkning och någon annan tolkar detaljplanen i ett annat sammanhang och inte gör samma tolkning som jag har gjort, det blir lite rörigt på det viset.

Nu blir det tydligt för mig också. Att göra det manuellt varje gång: om det finns någon egenskapsgräns eller någon fyra- eller femmetersgräns, och lite ditt och datt, då får man börja offsetta själv i sitt program och skapa de gränserna. Det blir supermanuell hantering för varje grej då?

Ja, det är en stor vinst i det här nu. Vi har en som sitter och digitaliserar för fullt nu, men i beslutsprocessen kring hur vi har tolkat var egenskapslinjerna ska gå, där tar vi ett gemensamt beslut med både oss på kartenheten och representanter från bygglov och planenheten.

Att tolka gamla planer har vi insett är jättesvårt. Men nu är vi överens, efter mycket diskussioner i vissa planer, om att det här är bästa möjliga tolkning av en gammal detaljplan till den nya planbestämmelsekatalogen. Då kan vi använda den rakt av sedan.

Men det ska man komma ihåg: det är fortfarande den gamla PDF:en som är den juridiska handlingen. Det här är bara ett stöd i vårt arbete, att det finns digitalt och att vi kan visa det i våra interna kartskåp tillsammans med annan geodata.

Det är där den största vinningen kommer. Ingen behöver sitta med en PDF på en skärm och den interna kartan med baskarta, fornlämningar och allt vad det nu kan vara på en annan skärm, och försöka se var tusan vi är i PDF:en.

Det är en stor vinst för många att vi nu tar ett gemensamt tag i det här och är överens om hur vi ska tolka.

Ja, det låter ju som en vinning. Jag tänker här bara tyst för mig själv att det är väldigt mycket som händer i en kommun som man inte känner till om man uppenbarligen inte jobbar i en kommun.

Det är planbestämmelsekatalog och olika enheter. Som privatperson eller i yttre världen klumpar man ihop kommunen till en sak, men man hör att det är en organisation där. Berätta hur ni lade upp arbetet. Hur började ni förbättra, och vad har ni hittat för sätt?

Jag kan ta det här med att vi började med att leta stomnätspunkter i de centrala delarna av Mora, för att få en bild av det. Roger får stötta mig här nu.

Fastighetsgränserna har ju oftast sitt ursprung från stomnät. Då ville vi veta: vad är det för kvalitet på stomnätet i dagsläget? Vilka punkter finns kvar, vilka är borta och så vidare? Där började vi, och gick igenom områden.

Jag försöker bara bryta ner det så man hänger med. Det är klart att detaljplanen från fyrtiofyra, för att bilda den, så fanns det ett stomnät då. Det är därifrån man har mätt den.

Teorin då, och nu gissar jag, är att om man kan hitta ursprungspunkten kan man transformera in det mot den och få en bättre kvalitet än registerkartan. Jag vet inte, nu gissar jag.

Ja, men det är enklare än så faktiskt. Eftersom fastighetsbildningen utgår från stompunkterna, som Anders sa, kan vi bara ta kända koordinater från fastighetsgränserna när det gäller gränspunkten. Sedan mäter vi in dem och mäter differensen.

Vi gör ett urval ur ett stort område. Några av de områden vi har är ungefär fyrtio hektar, och då har vi kanske mätt sjuttio–åttio fastighetsgränser. Sedan gör vi en enkel differensanalys: hur mycket skiljer det?

Om vi börjar med stompunkterna: vi mäter stompunkterna med GPS och får fram koordinater där. Sedan har vi de kända stompunktskoordinaterna från när stomnätet etablerades, och räknar fram differensen. Då ser vi direkt vilken kvalitet det är på stomnätet.

Vi har haft väldig tur, för vi har haft superbra kvalitet på stomnätet. Då kan man säga att den gamla fastighetsbildningen har utgått från ett väldigt bra stompunktsnät. Det innebär att när fastighetsbildningen har använt totalstation och satt ut fastighetsgränserna, så har det blivit ganska bra utsättningar lokalt.

Över hela Mora hänger stomnätet väldigt bra ihop. Men nu tittar vi på mindre områden, ungefär fyrtio hektar har de väl varit hittills, som vi analyserar.

Men jag vill backa lite. Anledningen är att vi egentligen började med traditionell DRK-mätning, alltså digitala registerkartans mätmetod som kommunerna använder för att skicka in förbättringar till Lantmäteriet. När vi använde den traditionella metoden insåg vi att det här hinner vi aldrig med om vi ska ligga före digitaliseringen av detaljplanerna.

Då hinner vi inte kontrollera alla fastighetsgränser. Vad var det vi hann? Femhundra punkter på tre månader ungefär. Det räcker inte när vi har totalt arton tusen gränspunkter som vi ska kvalitetskontrollera.

Det var då vi började diskutera att vi måste göra det här på ett annat sätt. Annars måste vi anställa mycket mer resurser, och det gick inte. Det hade vi inte medel för. Då kom du, Anders, i kontakt med Lantmäteriet av en slump.

Jag träffade Lars Jämtnäs på Lantmäteriet vid ett tillfälle förra våren. Vi hade gjort ett liknande jobb tillsammans något år tidigare och pratade kring det hela. Han tände på idén om att försöka få fram känd kvalitet med den här metoden: att mäta kontrollpunkter, jämföra dem och se vilken kvalitet de har.

Det är inte den tvåcentimeterskvalitet som det står angivet hos Lantmäteriet. Det är knappt någon som har den kvaliteten. Istället använder man det här sättet för att få en känd kvalitet. Om den kända kvaliteten blir fem centimeter eller tio centimeter är det i sammanhanget kanske lite ointressant. Det viktiga är att det är en känd kvalitet.

Man kan lita på det. Står det femton så är det femton. Står det tio så är det tio. Utifrån det började vi jobba fram hur vi skulle utföra det här och hur vi skulle mäta.

Då blev det så att vi skulle ta ett antal kontrollpunkter inom ett visst område, spridda i ändarna, i mitten och så vidare, så att det blir ett representativt urval. När man mätte gick man tidigare och besökte varje punkt två gånger med minst en kvarts mellanrum, för att få ny konfiguration på satelliterna.

Nu mäter man vid ett tillfälle under tjugo sekunder, och sedan snurrar man stången. Bubblan står först mot väst, sedan mot syd, och så mäter man tjugo sekunder. Man snurrar bubblan fyra gånger, så att man får ett helt varv runt och vrider på stången. Då får man en ny NRTK-koppling vid varje tillfälle och ett medelvärde på mätningen.

Det var mätmetoden ute i fält. Poängen var att bara behöva besöka varje punkt en gång. Då hinner man med fler punkter under en arbetsdag än om man ska dit två gånger.

Det har visat sig att den mätmetoden håller jättebra kvalitet, istället för att besöka punkterna två gånger. Som Anders sa: när vi mäter på det här sättet får vi tillräckligt bra mätvärden.

Vitsen med att mäta med femton minuters mellanrum eller mer är att upptäcka om konfigurationen har blivit helt tokig när man kör igång. Men eftersom vi har en känd punkt hela tiden som vi kontrollerar mot, upptäcker vi om något har blivit fel direkt i analysen. Hamnar man kanske en decimeter från den kända punkten, då ringer klockorna direkt: här har det hänt någonting.

Det är en snabb metod och väldigt enkel att kontrollera. Framför allt är det det. Men det är inte kanske det som tar längst tid, utan det är fortfarande att hitta de här gränspunkterna: rör i mark, råsten och allt vad det nu är. Det är det som tar så otroligt lång tid.

Berätta lite om hur det är att hitta dem. En del av motiveringen till podden är ju att synliggöra yrket och de olika aspekterna av yrket.

Jag tänker att det måste vara en upplevelse att leta efter gränspunkter. Ju äldre man går tillbaka, desto mer varierat är antagligen utseendet. Det är inte alltid de klassiska galvade rören med rött band på toppen, som inte är så svåra att hitta.

Nej, det stämmer. Det är över en lång tidsperiod som de här punkterna har uppkommit. De röda rören, där toppen är i marknivå, ser man ganska enkelt. Men råstenar, huggna fyrkantiga stenar, finns också här. Ibland får man gräva fram dem, och det får man även göra med rör i mark.

Man har med sig metalldetektorn, letar och får gräva. Det är som en skattjakt. Man blir glad varje gång man ser en sådan där råsten eller ett rör i mark. Tidigare tog man väl vad man hade och slog ner, så det kan bara vara ett vanligt järnrör också.

Då gäller det att vara säker på att det verkligen är en gränspunkt. Man får titta lite i akter och sådana saker när man kommer in från fältjobbet, för att vara säker på att det är en gränspunkt man har hittat och inte någon som har rest ett gammalt staket eller något sådant.

Exakt, staket sätter man ju också i gränser. Hur mycket förändras det? Jag har letat lite punkter själv också, och då får man veta att de kan ligga under marken. Men hur många punkter försvinner med tiden, när det har gått femtio år eller mer?

Vad tycker du är normalt spann? Hur mycket ligger under marken och hur mycket har förstörts eller blivit tillbucklat? Varje fastighetsägare har ju en skyldighet att underhålla sina gränser, men det är ju lite si och så.

Det är väldigt varierat och svårt att säga något exakt. Men längs vägar och i ytterkanter blir det skador när någon gör åtgärder i vägkanten. Då kan det bli lutande rör, eller så kanske någon gör en mur som trycker iväg rören.

Det är jättesvårt att säga. Vissa fastigheter är jättebra, där alla fyra punkter är kvar. På nästa fastighet kan alla vara borta av olika anledningar. Det är mycket okunskap, tror jag. Man kanske inte vet vad det är för någonting. Det är ett rör, så flyttar man det och så vidare.

Vi har lite rolig statistik på två av områdena som vi har besökt. Där har vi besökt ungefär tvåhundrafemtio gränspunkter, och det är bara ungefär åttio som vi har hittat. Det är en ganska stor andel som är bortgrävda, överasfalterade eller vad det nu kan vara.

Det är där den absolut längsta tiden går: att gräva fram dem.

Ja, fascinerande. Det var intressant statistik, bara så man får en känsla för vad som händer där ute.

Sedan är det svårt att gå förbi ett rör om man ser det också. Även om man har mätt tillräckligt i området så mäter man det ändå.

Bara för att man blir glad att hitta det, tror jag.

Då mäter ni in dem. Var var vi i tråden? Ni letar upp dem, hittar dem och mäter de här kvartsvarv i taget, så att inte de värsta GPS-felen fortplantar sig.

Det stämmer. När vi har gjort klart ett sådant område är det dags att ta hand om det inne vid datorn: tanka ur och få ut koordinaterna. Sedan lämnar jag med varm hand över till Roger.

Eftersom vi var tidigt ute och Lantmäteriet har något slags KID-projekt där de försöker ta fram en metod för att digitalisera detaljplaner och kontrollera fastighetsgränser, så har vi haft Lars Jämtnäs på geodesienheten till hjälp. Han har sett till att vi enkelt kan göra den här analysen.

Egentligen är det bara, som jag sa tidigare, att ta känd koordinat minus inmätt koordinat. Då ser vi avvikelserna och får grundmedelfel, statistikuppgifter, systematiska fel och så vidare. Jag vet inte hur teoretiskt vi ska gå in på det här, men det ger en väldigt tydlig bild av nivån på fastighetsgränserna i det inmätta området, om det sticker iväg åt något håll eller liknande.

I två av områdena som vi har mätt har vi insett att fastighetsgränserna håller, precis som stompunkterna, jättebra kvalitet. Då kunde vi lägga oss på fem centimeters noggrannhet för hela området.

I ett annat område såg vi att vi får nöja oss med tio centimeters noggrannhet för alla fastighetsgränser i området, förutom grova fel som sticker ut lite. Anders dokumenterar ute i fält om röret lutar eller om det finns någon annan påverkan på gränspunkten. Det är väldigt lätt att se det som sticker ut, och där har vi oftast en förklaring till att värdena är dåliga.

Jag vet inte om du har något mer att tillägga, Anders?

Nej, men det finns med att man dokumenterar. Vi tar foto på gränspunkterna också. Glömmer man av något kan man titta på fotot: ”Ja, just det, så här såg det ut. Det lutade. Det här var intill något där det var si och så.”

Den här hade jag kanske en känsla av att den var flyttad när jag var på plats, och då har jag gjort en notering: eventuellt flyttad. Det stämmer ganska bra, den känslan man har i fält när man hittar någonting. Den ska man lita på.

I det sista området, som vi håller på med och i stort sett blev klara med idag, hittade vi ett systematiskt fel bland alla fastighetsgränser. De låg lite förskjutna i två riktningar.

Där ville vi ändå försöka få till en liten förbättring av DRK. Lars har hjälpt oss att räkna fram ett transformationssamband mellan befintliga fastighetsgränser och de inmätningar vi har gjort. När vi har tittat på det nu har vi puttat alla DRK-punkter ungefär två och en halv centimeter åt ett håll.

Då ser vi att vi hamnar på fem centimeters noggrannhet i hela området. Nu pratar vi om kanske sex–sjuhundra DRK-punkter i det här området, som vi kan justera så att vi kommer till fem centimeters noggrannhet i hela området.

När ni gör ett sådant här område, och du sa att ni blev klara idag: hur snabbt gör man ett sådant område nu? Du sa innan att femhundra punkter kunde ta tre månader, runda slängar. Det blir ju kanske åtta–tio punkter på en dag.

Vad hinner man nu? Om ni har åttahundra punkter, hur lång tid har det tagit att kvalitetssäkra det området?

De första femhundra punkterna tog tre månader när vi använde traditionell teknik. Med den här metoden ser vi att det går ungefär fem gånger så fort. I höstas mätte vi, och om vi räknar in beräkningstiden har vi gjort ungefär två och ett halvt tusen gränspunkter på tre månader.

Jag tror att det kommer bli ännu mer effektivt i år, eftersom det också var en uppstartsfas för vår del. Vi lärde oss mycket och resonerade kring mätmetod, hur vi skulle göra urvalet av fastighetsgränserna som vi skulle mäta in och vilka vi skulle ta. Hela arbetsmetodiken och processen har förfinats hela tiden, och jag tror att den kan bli ännu mer effektiv.

Det blir ju väldigt stor skillnad. Med tanke på utvecklingstid och allt sådant också går ju allting snabbare. Det blir som den där logaritmiska kurvan: ju fler gånger man gör det, desto snabbare blir dubbleringstiden.

Förhoppningsvis kan vi göra hela processen själva till slut. Då kan vi nog komma ner i tid ännu mer.

Du sa att ni har diskuterat vilka punkter man ska välja. Hur lägger man upp det som ni gör nu? Hur börjar man tänka eller angripa ett område som ni ska förbättra?

Först tittar vi lite på hur kvarteren hänger ihop. Där bestämmer vi ett område: det här kan nog vara etablerat ungefär vid samma tid, kanske inte årtionde, men man ser ganska tydligt vilka kvarter som hänger ihop. Då kan vi plocka ut ett stort område.

Sedan finns det kvalitetsuppgifter, till exempel mätmetod. Där har vi diskuterat med Lantmäteriet att när punkter har RTK-inmätning som kvalitetsuppgift på mätmetod, då anser vi att de håller en känd kvalitet. De behöver vi inte besöka. Samma sak med inpassade punkter; det är också en kvalitetsuppgift, och de anser vi är av känd kvalitet. Då kan vi ta bort dem direkt.

Det finns också markeringstyper, och ganska många är registrerade som ”ej återfunnen” eller ”omarkerad”. De behöver vi inte heller besöka. Då har vi tagit bort några hundra punkter som vi inte behöver besöka.

Alla andra gränspunkter som finns i registerkartan har vi egentligen fritt urval på, bara vi sprider ut det över hela området så att vi får ett representativt urval. Hittar man inte en gränspunkt går man till nästa bredvid eller något sådant. Det är inte så noga, bara vi får ett bra statistiskt underlag.

Jag tror att det finns någon gräns på fem–tio procent som man ska mäta in när man ligger på mellan femhundra och tusen fastighetsgränspunkter i ett område. Vi har väldigt stor frihet att välja.

Det är ju sant. Då blir processen mycket snabbare också. När man gör fastighet för fastighet måste man undersöka alla de där, oavsett hur krånglig eller svår den är. Men här, när ni kan göra det lite statistiskt, kan man säga: ”Det här kommer jag inte hitta”, och så kan man gå och ta grannen. Intressant metod.

Vi beställer fortfarande akter för att ha i ryggsäcken när man kommer in, ifall det är något man vill kontrollera och känner sig osäker på. Då har man en förrättningsakt som talar om att den här punkten är skapad på det här sättet. Man har alltså även den möjligheten att göra den kontrollen om det skulle behövas.

Jag är lite nyfiken på det praktiska handhavandet. Hur gör man? Jag tänker programvara och databaser. Det blir ju en mängd information här: foton, mätningar, medelvärden, sedan in i någon GIS-värld och så ska det säkert analyseras.

Vad är det för programstack och hur hanterar man det här? Har ni något särskilt för det, eller är det de vanliga programvarorna man känner till?

I fältjobbet har vi en GNSS från Geomax som vi mäter med för att få koordinaterna medelvärdesbildade. Sedan tar vi bilder med en vanlig telefon.

Jag kommer in, tankar ur det till datorn och in i Topocad. Där ser jag punkterna i CAD:en och lägger in fotona i en mapp för området. Sedan är jag klar där, och då är det ut igen och samla mer. Samma process: samla ihop och få klart ett område.

När området är klart lämnar jag över det till Roger. Tidigare gjorde jag en textfil och skickade till Lantmäteriet, till Jämtnäs, så att han fick göra analysen. Det var bara en vanlig textfil med koordinater, markeringar och kommentarer om det lutade och sådant.

Det är ett bekant flöde då, tänker jag. Inget magiskt med det. Från Topocad, hur hanterar du när du får femhundra punkter? Nu vet jag inte formatet i Topocad, men är det bara en punktfil, eller matar du in det vidare i något system? Finns det en databas för alla punkter eller gränspunkter i en kommun? Hur hanterar man hundratusen punkter?

Man får in de mätta punkterna. Sedan har vi bakgrundskartan med DRK-punkterna som man kan jämföra med, så att man direkt kan se med ögat om något sticker iväg. Det lägger jag in i ritningen där jag har de mätta punkterna, för att titta på dem direkt och göra en kontroll med ögat på en gång.

Vi har ingen egen databas för fastighetsinformation, utan vi är helt beroende av Lantmäteriets hämtningstjänst för registerkartan. Vi uppdaterar ingenting live, utan tar hem registerkartan varje dag så att vi har ett ajourhållet bakgrundsmaterial.

När Anders har mätt lagras det projektvis i Topocad. Det han plockar ut är egentligen bara en textfil, eller vilket format som helst: en shapefil eller vad som helst. Jag använder mycket FME för att anpassa data till vad vi nu än ska göra. I det här fallet använder vi något så enkelt som Excel.

Vi plockar in Anders textfiler direkt i Excel och kombinerar det med kända punkter från registerkartan. Det slår vi ihop med hjälp av FME, och sedan gör jag analysen i Excel.

Då går det så långt att vi kan besluta att det här området håller en jämn och bra kvalitet. Om man jämför kända koordinater med inmätta koordinater behöver vi inte gå längre. Då kan vi sätta en ny kvalitet på alla gränspunkter i registerkartan med det resultatet, om vi ligger på fem centimeter eller tio centimeter.

Sedan får vi sätta individuella kvalitetsuppgifter där det sticker iväg, där vi har grova fel eller ser att det lutar. Vi hittar någon excentrisk punkt som vi råkade mäta in och sådant. När vi har gjort det skriver vi vilken kvalitet alla punkter håller. Sedan fyller vi på med markeringstyp om vi hittar dem eller om den saknas i registerkartan: om det är rör i mark, spik i asfalt, träpåle eller vad det nu kan vara.

Sedan skickar vi in det här till DRK, och de får uppdatera registerkartan. Vi har inga rättigheter att göra det, utan det får Lantmäteriet göra. Då är vårt jobb klart.

Om vi behöver, som med området där vi hittade systematiskt fel, använde Lantmäteriet Gtrans, tror jag, för att räkna ut transformationssambanden. När vi väl har ett sådant transformationssamband kan vi använda det i Topocad och transformera punkterna själva. Det är inga problem. Vi kan säkert ta fram transformationssambandet själva så småningom.

Just nu har Lars varit med och sett till att allting går rätt till enligt konstens alla regler. Än så länge har vi honom som kontrollant så att vi gör rätt, och framför allt så att DRK, som tar emot det här, förstår vad de får tillbaka.

Det är en helt ny metod när vi mäter så stora områden på en gång. De behöver veta vad de får och hur de ska tolka textfilen. Det som är svårt med DRK är också att vi skulle vilja ha lite fler kvalitetsuppgifter, så att vi kan få med all information vi har. Där saknas det lite idag, men det är väl på gång kanske.

Bara så att jag hänger med: DRK är en enhet på Lantmäteriet som jobbar med att uppdatera den digitala registerkartan? Hur funkar det mellan kommun och Lantmäteriet?

Det är en avdelning på KUF numera, som det kallas. Det är många förkortningar till höger och vänster. Om man har hittat punkter ute i fält som man mäter in, antingen med den här metoden eller med den traditionella DRK-metoden, så kan man skicka in dem.

Säg att registerkartan visar att punkterna har trettio centimeters digital kvalitet. Jag hittar dem ute i fält och mäter in dem. Då blir de fem centimeters kvalitet om de är raka och fina. Då vill vi förbättra registerkartans uppgifter.

Vi skickar in de här, säg fyra punkterna, till DRK. De tar hand om det och lägger in uppgifterna. Från att punkten haft trettio centimeters kvalitet får den då en ny position, min inmätning, med kvaliteten fem centimeter. Det representerar då fastighetens geografiska utbredning mer riktigt.

Är det alltid kommunen som har rätt att skicka in till DRK? Eller hur funkar det rent organisatoriskt?

Om du har gått DRK-kursen och fått det godkänt, då kan du mäta på det sättet. Man ska vara godkänd för att kunna lämna till DRK.

Kan man göra det utan att vara anställd på en kommun, eller är det en kommunal mätavdelning som är utbildad? Jag tänker att jag bor ute i skogen, där alla gränser är jättesnygga. Nej, men det går inte att uppdatera dem som individ? Är det kommunen som jobbar med det?

Jag tror att de har öppnat upp för att även andra kan göra det här och skicka in. Tidigare har det bara varit att vi på kommunen, till exempel, har gått de här kurserna och kunnat skicka in. Jag tror att de har öppnat lite grann, men jag är inte hundra procent säker.

Men det är ändå organiserat så att kommunen har sitt webbolag eller sina mätare, de kan gå kursen och skicka in?

Ja.

Då gör ni ett underlag, och så uppdateras kartan via det. Ni pushar upp det där. Det är ett väldigt konkret sätt. Det blev väldigt tydligt när ni förklarade det.

Så har man passat in och kan klassa in hela området. Vad har ni fått för reaktioner på det? Hur tänker ni förädla det här sättet? Har det varit intresse från andra parter?

Ja, vi var med på Mätkartdagarna och presenterade det här, och det var ett väldigt intresse efteråt. Många kom fram och frågade om projektet och metoderna i sig.

I vårt arbete har vi också gjort en omvärldsbevakning och pratat med väldigt många kommuner om hur de har gjort. Då berättar vi givetvis också hur vi gör. Det har varit ett väldigt intresse av att höra hur det har gått och se om den här metoden kan implementeras hos dem.

Vi har sett att den är så otroligt effektiv. Vi har också visat den för Lantmäteriet här i Mora och för GIS-samverkan i Dalarna. Det är många som visar intresse och är väldigt spända på hur det här faller ut.

Vi är mitt i projektet, så det har inte blivit någon riktig slutprodukt eller färdig metod än. Vi kommer nog att förfina den hela tiden. Men Lars Jämtnäs är med i det här KID-projektet som Lantmäteriet har, och där kommer de väl att ta delar av den här Morametoden, som vi kallar den, och utbilda och tillhandahålla en metod för att kvalitetssäkra gränser.

Där tror jag att den här metoden är en stor del. Om de kommer ändra den på något sätt vet jag inte. Men Lars verkar vara väldigt nöjd med metoden, även om han inte är med just nu i det här samtalet. Det är de signalerna vi får i alla fall. Framför allt att man kan lita på metoden. Det har vi sett att man kan göra.

Vi har en liten extra kontroll när vi har levererat det här. Anders pratade om Lantmäteriets förrättningsakter, där vi egentligen kan gå in och kontrollera våra mätningar. Men med den här metoden ska vi egentligen inte behöva titta i akterna. Vi använder metoden, mäter in och levererar till Lantmäteriet. Sedan gör de stickprovskontroller för att se att det stämmer, med ett visst urval av fastigheterna. Då gör de kontrollen mot förrättningsakten, och då får man egentligen facit.

Och kontrollen, för att göra det i klartext: i en förrättningsakt kanske det står att den här gränsen är femtiofem komma noll fem meter. Då kan de mäta mellan två punkter som ni har tagit fram och se att det var inom två eller fem centimeter. Då har man en yttre bekräftelse på att det stämmer. Är det så kontrollen går till? Jag tänker högt här, så man gör det konkret. Ni nickade tyst.

Jo, precis.

Det stämmer. Du får ta den, Anders, för du har haft kontakt med henne som har hjälpt oss med det här på Lantmäteriet.

Det kommer någon fråga ibland och de kanske saknar en handling som vi har. Då skickar vi in den till henne. Vid något tillfälle hade hon funderingar, så då var jag ute i fält och tittade. Nej, de här punkterna finns inte kvar ute i fält, och kanske har de inte funnits från början heller.

Det blir lite småkontroller i efterhand också, och det är sådant man har upptäckt.

Hur ställer sig fastighetsägarna till det här? Vad får man för reaktioner? Jag tänker att du springer väl på tomtmark hela tiden?

Ja, på varenda tomt i Mora snart. Jodå.

Hur går man tillväga? Anmäler man det, eller har man rätt att titta på dem enligt någon lag? Hur gör man rent konkret?

Från första början har vi annonserat i en lokal annonstidning och talat om att vi är ute i fält och gör det här. På vår hemsida står det också att vi är ute i fält och vilka områden vi är i.

Man har med sig sitt kort och en QR-kod som man kan skanna för att läsa om projektet, om man träffar personer i fält som är tveksamma. Då kan de skanna och få saker på vitt och läsa om vad det är vi gör.

Till dags datum har det inte varit några bekymmer som jag har stött på. I fält är det trevligt att träffa folk och prata med dem. Det blir både det ena och det andra man pratar om. Det är många problem vi ska lösa när man är ute i fält, kanske inte just gränser, utan det kan vara något träd som de tycker att man ska ta ner. Men det hanterar ju inte jag.

Det måste vara ett väldigt trevligt jobb, tänker jag, att leta gränser. Just den rollen du har. Om man tänker på en mätares vardag: vad tycker du?

Man har utejobbet på barmarkssidan, och sedan är man inne större delen av vintern. Eller ja, man är ute på vintern också. Men det är kombinationen i det hela.

Just den här specifika grejen, att man får förbättra fastighetskartan och registerkartan och få kvalitet på det, det gör nytta. Man känner sig väldigt tillfredsställd.

Sedan kan det ju hända lite grejer, Anders.

Jaha, du.

Det finns ju sådana här kablar i gräsmattorna nu för tiden.

Ja, till robotgräsklippare. De kan ju vara av ibland. Man får laga dem.

När man gräver efter gränspunkter?

Ja, man blir specialist på det kanske till slut också.

Det blir en entreprenad där.

Roligt. Är det något mer jag borde ha frågat om, eller något ni tänker kring det här arbetet? Jag tycker att det var en fascinerande inblick i hur arbetet går till, och i vardagen för kommunal mätning, om jag ska använda det uttrycket som ett samlingsuttryck.

Jag tror att BM Alliance gjorde en undersökning där de kom fram till att runt åttahundra i Sverige jobbar inom kommunal mätning och den verksamheten. Det blir kanske tjugo–tjugofem procent av mätarna där ute. Men det är en värld som jag personligen aldrig har touchat, eftersom jag har varit mer på produktion och bygge.

Ett inspel här är vilken feedback man får från alla som man kontaktar. Just med omvärldsbevakningen, när man pratar med andra kommuner, är det aldrig locket på. Alla delar med sig väldigt frikostigt av sina erfarenheter, och de är i sin tur väldigt nyfikna på vad vi gör.

Utbytet mellan tjänstemän på kommunerna är jättestort, och klimatet är väldigt öppet. Det är ingen som håller på något. Alla tar sig tid att hjälpa till, försöka utveckla och få bättre metoder. Man frågar alltid: ”Hur gör ni?”

Då kommer man in på programvarufrågor, vilka program man använder och hur många som jobbar med det här. Det är både högt och lågt när man pratar med massor av kommuner i Sverige. Det är ett jätteintressant och jätteroligt arbete på det sättet.

Det finns ingen konkurrens mellan kommunerna, utan alla sitter med samma problem och vill bara komma framåt på ett snabbare sätt. Det är tuffa ekonomiska tider, men att dela med sig av kunskap är aldrig något problem. Snarare så får man väldigt mycket tillbaka så fort man lyfter luren eller skriver ett mejl.

Det är jätteroligt, stimulerande och framför allt utvecklande. Det är en rolig bransch vi jobbar i.

Härligt. Jag tänker att det kanske är ett bra sätt att avsluta det hela på, med positiva ord: att det är en kul bransch att vara i och att det är en trevlig vardag där det blir bra.

Tack så jättemycket för att ni ville vara med och berätta om ert arbete. Äntligen blev kommunal mätning också representerad här i Mätpodden. Vi har väl touchat på olika ämnen, men här blev det en bättre inblick i vad kanske tjugo procent av våra mätare ute i landet håller på med.

Det är ett väldigt fascinerande och stort arbete. Man inser att tidens tand påverkar. Det är så lätt att tänka att punkter är beständiga och att gränser bara finns, men när det blir stora datamängder och många saker behöver man helt enkelt ha andra metoder för att ha koll på dem.

Tack för att ni tog er tid att lyssna. Tycker ni att det var intressant, berätta gärna för någon annan som också skulle tycka ämnet är intressant. Tipsa gärna om fler ämnen och saker vi kan ta upp, så fortsätter vi på vår mätresa.