068: Kompetens slår teknik – del 2 med FMT

Vet du inte hur du ska göra, eller vad du ska göra, så spelar det ingen roll hur mycket hjälp du har. Du måste veta hur du ska räkna. Du måste veta vad du ska rita. Du måste veta varför det ska luta åt ett visst håll. Du måste veta att det är sannolikt att du har en femma på en slänt. Det är berg. Kan du inte det, då kommer inte tekniken hjälpa dig heller.

Varmt välkomna ska ni vara till Mätpodden, del två av FMT, där vi egentligen pratar om hur man bedriver nutida, modern markentreprenad i små och medelstora projekt med obrutna dataflöden. Vi gör det konkret: hur utrustning och programvara används, och så avslutar vi med lite lösa trådar kring både AI, VR/AR och tredimensionell printning. Ja, det är en av de andra.

Fantastiskt att Fredrik ville vara med. Och vad tycker ni — vad kallas det här arbetssättet? Vi pratar om att man egentligen jobbar utifrån en modell, från förfrågningsunderlag till färdiga relationshandlingar. Det finns ju riktigt tråkiga termer som modellbaserat och obrutna dataflöden, men finns det ett bättre, mer konkret sätt att säga vad det här betyder? Ja, ni fattar när ni har lyssnat på avsnittet. Och har ni några tankar senare så kan vi höras om det här.

Det här är också avsnittets sponsor. Jag såg också, eller i den här intervjun på Stora Infrapriset, att du sa att du skulle använda pengarna för att kompetenshöja. Så jag tänkte mer generellt: hur tänker du kring kompetenshöjning internt hos er, men också för folk som vill lära sig? Vad finns det för vägar, eller vad saknas det för sätt att kompetenshöja?

Herregud, det är ju hur mycket som helst. På FMT har vi sagt att tjugotjugosex händer det väldigt, väldigt mycket positivt. Vi har väldigt, väldigt roligt, och det är väl väldigt bra. Herregud, vad mycket superlativ jag kastar mig med, men så är fallet.

Men när allting är så där in i helvete bra och allting är fantastiskt, då börjar man ju direkt fundera: vad fan är det som inte är bra? Det finns alltid någonting någonstans. Det finns någon liten kris, någon liten pyspunka, något som ligger och skaver. Det finns alltid någonting.

Och när man är ett litet bolag som växer så är kompetensutbildning absolut det viktigaste. Det viktigaste vi har är våra medarbetare. Det är svindyrt att lära upp någon ny som inte kan hur vi jobbar. Så vi vill ha kvar dem vi har, så att de trivs och tycker att det är kul.

För vår del i år handlar det om att vi ska få en organisation som sitter bra. Vi ska ha rutiner och vi ska ha... Vi har startat intranät, till exempel, för information, för kommunikation är otroligt viktigt för alla anställda. Sen ska vi kompetensutveckla.

Det innebär utbildning för Jonas här, på vår mätsida, som är högst ansvarig ute i fält — drönare, scanning och så vidare. Där har ju leverantörerna utbildningar. Jonas har varit på Heliworks för att få flyga specifik kategori. Vi har kört BAS-P och BAS-U, arbetsmiljö, och då tog vi alla på kontoret, bara för att alla ska kunna diskutera.

Om man tar det — det spelar ingen roll om vi pratar drönarregler eller om vi pratar arbetsmiljö — för om man läser arbetsmiljölagen så är det ju som så att jag kommer alltid hamna i fängelse. Det spelar ingen roll vad vi gör, så säger lagen.

Praktexempel: behövs det hjälm på arbetsplatsen, eller kan vi göra undantag? Då står det tydligt i arbetsmiljölagen att det inte behövs hjälm om inte arbetet är av den karaktären att det skulle kunna behövas. Då tänker man: nej men det är bra, vi lägger ett rör på en halvmeter djup och så gräver vi ner det här på en äng. Inga träd. Det behövs ingen hjälm.

Maskinisten är på rast, killen som lägger röret går iväg, går rakt fram och slår huvudet i skopan som hängde i luften. Och så åker han in. Då är det vårt fel, för då hade det behövts en hjälm. Det är ju det som är grejen.

Så med drönare och arbetsmiljö, om vi nu ska ta dem, så bör vi vara lite pragmatiska i hur vi bedömer det här. Vi får inte, precis som du sa, flyga över folk. Det får vi inte. Det finns jättetydliga regler för vad vi får göra. Men om vi följer alla reglerna — arbetsmiljö, drönare, bilregler höll jag på att säga, men trafikregler — om vi gör det här helt exakt efter vad vi får göra, så kan vi faktiskt inte använda någonting av grejerna.

Så att ha kompetensutveckling och göra allt detta gör att vi kan veta att vi gör mest rätt hela tiden och förebygger risker. Vi kommer säkert att snubbla någonstans, men om vi inte gör helt rätt så är det ju bra om vi vet var vi inte gör det. Kompetensutveckling måste inte alltid vara att vi måste vara helt regelrätta alla dagar i veckan, för det är det ingen som är.

Det handlar om, lite som jag sa med våra mätdata, att vi kan ta in data som är ganska rufsig, som vi har samlat in, om vi bara vet vad vi ska ha den till. Då vet vi att noggrannheten här är give or take det här. Ja, men då förhåller vi oss till det, och då är det ingen fara. Men vi kan inte lämna det till någon och säga att det här är perfekt. Vi kan inte säga till en kund att det här är helt perfekt om det inte är det. Det är en helt annan sak.

Där skulle jag säga att kompetensutveckling verkligen är skitviktigt: att veta vad vi får göra, och framför allt vad vi kan göra.

Snyggt. Om man tar några också egentligen lösa trådar som du nämnt, eller så här, som jag sett på LinkedIn, lite som du nämnt i samtalet — jag har bara gjort några anteckningar.

Du nämnde också tredimensionell printning, en markmodell. Eller kanske, jag brukar göra det ni gjorde, någon översiktsplan i Kungälv om jag minns rätt. Varför gjorde ni det? Och vad tycker ni liksom är intressant? Vad säger de som har sett en tredimensionellt printad markmodell?

Just i det här fallet så finns faktiskt ett diarienummer på just den markmodellen nu, för den är inlämnad för en översiktsplan med påsar med hus i som ser ut som ett Monopol, ett till ett Monopolspel. Och så är den uppnumrerad. Den har fått ett diarienummer, för den är inlämnad ihop med ritningarna.

Grejen med den är, återigen, att göra någonting som är utanför boxen. Vad har vi för grejer att jobba med? Vi jobbar med tredimensionellt, men vad gör man då? Jo, men vi tredimensionellt printar grejer. Vi printar saker till att hålla mätstänger, vi printar in magneter i hållare, vi sätter på stålkonstruktioner på kontoret, whatever.

En printer kostar... Allting är ju som vi håller på med, för mätfolk, dyrt. En grävmaskin är dyr. Det är svindyrt att köra, svindyrt att laga, svindyrt att rapportera. Men de här grejerna är inte dyra. De kostar pengar, ja, men de är inte dyra och de håller svinlänge. Vi har en totalstation som är femton år gammal. Den mäter lika bra som vår S6-tolv. Det är ett ensekundsinstrument liksom. De är ju galet bra.

Där har ju... De har ju bara blivit snabbare. Det är inte egentligen bättre på sista femton åren, om man grovt förenklar.

Helt rätt. Vi pratar ju fortfarande vinklar och längder.

Med det då så började vi tänka: kan vi inte använda printen på något vis? Det var en tanke. Och just i det här fallet — vi har printat annat i andra projekt också, röranslutningar och så här — men just i detta fallet gjorde vi klart den här inför ett möte med vår kund.

Då ställde vi den på vårt konferensbord, och så skulle vi ha ett möte. Min dator stod där, och så har vi en åttiotums-, nittiotums- eller vad det är, skärm på väggen. Där brukar vi sitta och titta, vända och vrida på tredimensionella modeller, diskutera ritningar och titta i TBC och sådär.

Så går vi in, så tittar de lite på den här och tycker att det här var häftigt. Ja, men den är ju skalenlig. Det är skala ett på tusen. Så har vi satt ihop de här delarna. Ja. Och då, en timme senare, är mötet färdigt. Vi har diskuterat allting vi behöver. Min dator var aldrig igång, och skärmen var således aldrig igång.

Alla stod ju runt den tredimensionella modellen med tumstock, mätte, pekade, flyttade på lite hus och lyfte på tomtmarkeringar. Hela diskussionen skedde kring den tredimensionellt printade modellen. Då sa några från kunden: “Ja, men det här gör de ju på arkitektbyråer och lägger flera miljoner på projekt och så där.”

Ja, det kanske är möjligt. Men jag sa att det vi har här är plast för hundrafyrtionio kronor. Om man inte förstår sambanden så... Självklart är det programvaror dit hän, men vi ska inte glömma att den tredimensionella modellen är samma modell som vi stoppar i grävmaskinen. Det är samma modell vi volymberäknar på. Det är samma bakgrund vi har när vi gör en relationsritning. Det är samma data. Vi har bara stoppat in den i den tredimensionella printen. That’s it.

Det är en otroligt användbar teknik. Jag vet inte, det var nog innan jag såg det hos dig, men jag såg någon använda det på en deponi. Chaufförerna hade svårt att hitta på depån. De hade ett ortofoto utskrivet, men man får ju inte en känsla för höjder på ett flygfoto. Då skrev vi ut den, höjdförställde höjdkurvorna typ två, tre gånger, och jag tyckte det var balans. Då fick man en känsla. En skala ett på tvåtusen, och då kunde man rita med tuschpenna bara på vägarna: okej, det här är där, ja, en slinga, och den här andra slingan. Det är så otroligt — alltså som du säger — datat finns redan. Bara printa ut det, det kostar inte många kronor, och det blir otroligt enkelt att förstå för alla inblandade. Alla förstår liksom receptet.

Ja. Jag har provat det. Bara en sån sak som att du skriver ut en plan på en A-etta, och så klipper du ut... På A-fyra plottar du bilar och lite släpkärror eller lastbilar eller vad det än är. Eller om du har leksaksbilar, för den sakens skull.

Fart, ja.

Och så låter du folk köra med det och se hur de kan parkera och backa, så att säga. “Men den får ju inte plats.” “Nej, jag sa ju det, men du lyssnar ju inte.” Man förstår inte det här förrän man gör det.

VR och AR i all ära, men du blir ganska trött. Folk blir lite åksjuka i VR. Det är svinkul med VR i några minuter, men det går över ganska fort. Men runt den här tredimensionellt printade saken, eller runt ritningar där vi har klippt ut figurer, då kan vi sitta en timme, två, och diskutera.

Och det blir ju inte någon begränsning där i VR och AR. Där bygger det ju på att den som håller i trådarna... Det utesluter kanske dem som inte kan tekniken. De vågar inte på samma sätt ta den platsen.

Och det är ganska frustrerande när man ska få folk att köra lite VR som inte har en aning. De trycker i menyer som går igång och... Herregud, huvudvärken är ju monumental samtidigt. Men på rätt plats, på rätt ställe, så är den grym. Men det enkla är oftast det absolut bästa. En ritning, klottra ut saker i samma skala med bilar och sånt, och låt folk flytta och putta lite.

Det är sant. Och ha lite körspårsmallar, bara så här, vändradie. Det där ska jag ta till mig. På tal om markmodell — det jag funderar på är att det är enklare när man fyller, men har du... Hur skulle du gjort? Finns det material man skulle kunna forma? Jag bara tänker: skulle man kunna printa ut lera, eller du vet, nästan så att man kan modellera lite på plats? Jag har väl bara tänkt liksom. Hur skulle du gjort om man vill testa lite schakt och fyll, mer hands-on? Alltså bara ren spekulation. Skulle man kunna skriva ut med något färdigt kit, och sedan bygger man kanske med Play-Doh eller något liknande?

Jo, men det funkar.

Man spånar fritt.

Ja, ja. Det har ju bara egentligen med upplägget att göra, hur man gör själva modellen. Du har ju en terrassmodell, du har en befintlig mark innan. Du kan ju printa den i en helt annan färg och så skär du loss den ifrån den, så du kan ta bort den. Sedan kan du lägga på vad du vill egentligen. Stödmurar, som jag printar i samma skala. L-stöd kanske är fördelaktigt, givetvis, eftersom de är lättare att placera ut. Man får lite hands-on. Folk går igång som fasen på att sitta i sandlådan igen. Det är jätte...

Det är väldigt effektivt. Jag har bara tänkt på det. Det hade ju varit samma sak om man massplanerar lite större jobb. Man testar: hur kan det bli? Nej, men du skulle kunna ha en klump som motsvarar X kubik, och sen försöka få ut den, och då får du en perfekt känsla för hur stor plats det tar, om du får plats med slänter och sånt.

Väldigt kul tänkt. Jag har faktiskt inte tänkt på det, men jag fattar det precis nu när du sa det. Och det är ju världens enklaste grej. Play-Doh och en kub — en som är ett på tvåhundra och en som är ett på hundra i skala — och så har du ju volymen där i. Så kör du i den, så skär du av den med ståltråd. Det kan du göra på en pappersritning. Får du plats här med det? Så tar du tumstocken och mäter.

Ja.

Jag ser hur jag tänker där.

Jo, jo, men det är det jag... Jag ska få skaffa mig en tredimensionell printer. Jag har inte haft, jag har lånat någon annans.

Ja, det är onödiga saker. Hur roligt som helst.

Ja, det är kul. Två små också lösa trådar som nämns. Du nämnde AI, att det är för- och nackdelar och så där. Men konkret: vad säger du? Vad tycker du att du får nytta av? Du använder ju uppenbarligen AI till någonting, eller på firman. Vad är konkreta saker i dag?

Jag bara tänker själv: jag använder det lite för att snabbgranska, man får idéer. Om man ska skriva nya egenkontroller, skriva dokument, så får man en stolprad. Man behöver inte börja på det tomma pappret. Det tycker jag är den stora grejen. Och så får man lite spontana frågor liksom, och för att granska grejer. Men vad har du för tankar kring det?

Nej, men jag säger ju precis samma sak. Det är både med förskräckelse och med... ja, jag finner inte ordet. Men det är suveränt, och man blir lite skraj, så vi måste använda det på rätt sätt.

Jag har ju fått första arbetssökande till mig som hade använt AI till att skriva sitt CV. Det skiner igenom med en gång, och jag tar ganska illa vid mig när någon skickar saker till mig som är skrivna med just ChatGPT eller någon annan AI, för det är opersonligt.

Jag kan själv använda AI för att få hjälp att formulera vissa texter, men då vet jag vad jag vill ha, och sedan använder jag det. Men om jag vet att jag ska konversera med personer sen framöver så måste jag skriva saker själv — på ett mejl eller vad det är — för man läser med en gång att det inte är jag.

Ska jag svara en myndighet så kan jag lika gärna använda det. Då kan jag säga ungefär vad det är jag vill framföra, och så skrivs det på ett bra sätt när jag har korrläst det. Men är det någon jag ska konversera med så går inte det, för det blir högst opersonligt. Där är det inte bra.

Och folk använder det på ett sätt där de inte har kunskap. Då är man ute på väldigt, väldigt hal is. Det är helt livsfarligt. Jag har försökt vara noga med det här på kontoret: vi använder ChatGPT, för det gör vi. Vi använder det till att sortera i Excel-filer. Vi gör redovisningar och så här. Det är magiskt till att ta ut listor, hitta samband, hjälpa oss att göra redovisningar.

Men när redovisningen görs så måste vi fortfarande veta vad som ska redovisas och varför. Det kan inte någon AI lista ut. Där är det ett jättestort hjälpmedel.

Sedan har vi det för att hitta samband i olika projekt. Vi har ju ett affärssystem som heter Next, där allt ligger i alla projekt. Det gör att allting blir databaserat. Allt går att få ut i Excel: varenda leverantör, varenda kilo, varenda sak. Det är grymt för AI. Och det kan vi samköra med rapporter, till exempel om vi tar schakt- och fyllrapporter.

Där finns ju möjligheter att samköra. I dag orkar inte riktigt tekniken där, men man måste lära den här ganska mycket. Men självklart har jag redan varit där, där jag tittar på projekt som vi har och samkör mot volymrapporter som vi gör på de projekten där vi har gjort flygmätningar från början och modeller och så här.

Så samkör vi det här och tittar: vad har vi för samband med olika saker? Är det någonstans... Vad kan vi hitta som är bra eller dåligt, eller är det som så att det här lirar? Då kan vi ju titta till med vilka typer av jobb. Då kan jag väl fråga en AI-bot: “Ja, men jag har förfrågningar från sex olika typer av jobb här, med de här beställarna, i de här geografiska lägena. Var har jag mest hit rate och var tjänar jag bäst pengar? Vad borde jag räkna på?” För AI kan ju sortera sådana ofantliga mängder data snabbt, jämföra AF-delar och så vidare.

Nej, det är ju väldigt bra. Vet du, finns det någon svensk leverantör just AI-mässigt? Jag menar inte att träna modellen, men jag bara tänker mot byggbranschen just. Jag har tänkt att AF och beskrivningar och Mängdförteckningar borde ju vara guldläge, för det är ju så standardiserat mot ett regelverk, och det finns ju hundratusentals exempel säkert.

Ja, det vet jag inte om det finns några. Däremot så använder vi AI-botten vid möten på Teams. I appen, det här mötet, som tar sammanfattningen av möten med AI-botten där — det är galet bra alltså. Det är skrämmande bra. Man blir ju bekymrad över hur bra det är.

Ja, jag gjorde... Två exempel som kanske någon annan får idéer av. Jag tog in alla Mätpodden och lät transkribera allting. Sen frågade jag: vilka ämnen tar jag upp och vilka frågeställningar återkommer? Man får... Det är så häftigt när man kan summera flera hundratals timmar material och så ser man nya saker, och så får man idéer till nya grejer.

En annan konkret grej är växtförteckningar i totaler. Jag har märkt att det finns så otroligt mycket fel i växtförteckningar. De är inte synkade, för där är ju en sån grej: du fyller i en växtförteckning i antal och så littera, och så har någon fortsatt att projektera och så matchar de inte varandra. Jättevanligt, i min uppfattning. Men det är så gott att bara kunna fråga: okej, vilka växter, vilken jord ska det vara, vilken ståndort, sol... Och så kan man liksom: jaha, här är uppenbara fel.

Sedan får man ju kolla, som du säger, för varje rad. Ibland hittar den ju på. Då går man ju in och tittar på någon källa, perenner.se eller Blomsterlandet, eller liksom... Hittar man tre källor så kan man titta på rekommenderade cc-avstånd, och så inser man att landskapsarkitekten har skrivit typ elva per kvadrat, och rekommendationerna är fem per kvadrat. Då har du ju liksom... Ja, fem gånger fem, det är tvåhundrafemtio spänn kvadraten, som du skulle kunna räkna hem och sen argumentera att det här är ju branschstandard.

Jo, men precis. Det du nämnde där är det absolut viktigaste: att du ändå måste kontrollera det som är gjort. Det är absolut inte säkert att det här är rätt.

Det finns saker som att sortera data i Excel — ja, men det löser det. Det är siffror. Det finns bara en ordning att göra detta. Men så fort du blandar in någonting där det går att göra ett antagande, eller där den kan hitta in från annanstans — ChatGPT och en växtförteckning, den kan ju hitta på en jordart.

Och det gör den.

Ja, men det är ju det som är grejen. Har du ingen kunskap om det här, då kommer du gärna tycka att det ser skitbra ut. Det är säkert något latinskt som dök upp där.

Det här ser man ständigt återkommande: det dyker upp hänvisningar till lagtexter och domar som inte finns. Och det är ju...

Nej, man måste kolla varenda hänvisning. Det är det. Det finns ju många där... Det börjar ju finnas en hel del folk som har gjort bort sig rejält på det där.

Det där är... Och det kan ju vara ren självbevarelsedrift också. Jag är inte mätingenjör. Jag är helt självlärd från början när det gäller allting. Så jag kan inte mätteknik. Jag kan inte det.

Det gör att jag förstår hur det ska vara och förstår hur saker är. Men när jag kommer till tillfällen där det är riktigt, riktigt noga, eller det krävs... Säg att vi ska räkna vinklar och längder. Jag har aldrig gjort det. Jag kommer heller aldrig att göra det. Men jag vet när det måste göras, och då låter jag någon annan göra det.

Jag tror att vi på FMT är väldigt duktiga på att inte göra saker vi inte kan. Och om vi gör det så vet vi fortfarande vad vi gör — alltså att vi vet var gränsdragningarna är. Det är väldigt viktigt.

För handburen mätutrustning i dag gör att alla tror att de kan mäta. Jag såg en väldigt kul sak som jag faktiskt måste prata med Rikard på 5D Konsulterna om.

Är det där Motion mojängen eller?

Ja, det var det första jag läste när det handlade upp. Jag älskar det, jag blir jätteglad. Jag har pratat med Rikard några gånger. Han är ju svinduktig. Man vågar ju inte säga flaska, för han kör ju över en direkt kunskapsmässigt. Man är ju bara en luffare liksom. Men det är så grymt med folk i branschen som brinner för det, så som han gör.

Jag tyckte det var så jävla kul när det här dök upp, att Moasure hade gjort ett examensarbete som visar noggrannheten — och noggrannheten inte finns, för det hänger på massa saker. Om du går för fort eller för långsamt. Det finns ingen... Det är liksom en accelerator här i. Det tyckte jag var väldigt... Och det är det här som är problemet.

Det man ser i reklamen — mitt flöde är ju helt fullt med reklam om Moasure — det är de asduktiga på att göra. Men när du ser datan så är det som AI: det här ser skitbra ut. Även om längdmåttet är tre meter längre så ser du inte det, men det ser skitsnyggt ut.

Nej, just den. Jag har också fått reklam och så där. Jag började kolla på det, så det var jätteintressant att det dök upp det där exjobbet. Jag läste den, och jag ser att det finns ju... vad heter den andra? Gemini har på Youtube gjort någon jämförelse mot en totalstation. Och det är ju som du säger: det går ju inte att lita på skit.

Nej, men det är liksom...

Men det blir ju inte den noggrannheten. Sen var det intressanta att höjderna verkar ju ändå bli rätt så hyfsade, mycket, mycket bättre än plan.

Det hjälper...

Inte, för utrustningen är ju så att om du inte kan lita på... Alltså, nej. Jag gillar det där ändå.

Men det hjälper ju inte. Är det fel så är det ju fel. Då är vi tillbaka precis i det som vi pratade om: du måste veta vad du gör. Du måste ha en förståelse.

Jag är inte mätingenjör. Jag kan inte räkna vinklar och längder, men jag jobbar inte heller med det. Det är inte det vi gör. Vi gör andra saker som vi är väldigt, väldigt duktiga på, där vi har ett flöde. Så man måste veta det.

Men jag tror på det, och det vet jag att du tänker också. Jag pratade med Lars Jämtnäs i något avsnitt, och han sa att en GPS ju egentligen är en black box. Du vet ju inte... Visst, du kan ju veta teori, men det hjälper ju inte dig. Du blir inte noggrannare i mätandet för det. Men du måste ha ett integrerat sätt att veta: vad är noggrannheten ungefär, under vilka förhållanden, och hur provar man det? Om man har ett sätt att kontrollera sig själv och bedöma rimlighet, på flera filter, så är det ett fantastiskt verktyg.

Det är ju som allt annat, en laser liksom. En planlaser kan man ju inte... Ja, men har du kalibrerat den? Har du tappat den? Den är ju inte oändligt noggrann bara för att den laser.

Nej, absolut inte. Vi måste använda rätt saker på rätt plats. Trafikverket är ju sjukt stelbenta, till exempel, med att: “Ja, men du ska mäta in berg med en totalstation.” Fotomäta med en drönare? Ja, nu vet jag inte hur det är i dag. Vi var inte med, men det var något år sedan. Då fick jag bassning för det.

Då säger jag: “Men på riktigt, allvarligt?” Noggrannheten här, ja, men mina punkter — interpoleringen här emellan blir ju helt värdelös. Mängden data gör ju att det blir mer rätt. Vad är det vi inte förstår? Då blir jag lite hysterisk.

Man ska vara väldigt glad att jag inte är den som utför landmätningen i Sverige eller delar upp varför vi har riksgränsen, för jag kan inte det. Men de som kan det, de jobbar ju med det. Vi är jätteduktiga på att göra andra saker. Men då måste också jag förstå att jag inte kan det. Jag kan inte fråga ChatGPT vad jag ska göra och sedan göra det.

Och där är ett problem med användandet av AI i dag, tror jag. Men jag skulle säga att min känsla är att vi här verkligen försöker hitta användarvägar att gå och använda AI för att effektivisera för oss, hitta samband, förbättringar och framför allt: vad är det vi missar? För datan har vi. Det handlar bara om att granska den.

Och sista där också, ett sidospår. AR och VR nämnde du. Vi pratade om det för fyra, fem år sedan. Du nämnde SiteVision VR. Vad är din känsla? Vad hände på den fronten?

Jag har inte använt någon VR-lösning själv. Jag har testat några AI-lösningar. Apple släppte ju den, det hände liksom inte så mycket på deras grej.

Vad är din känsla? Vad händer på den fronten? Kommer det slå igenom? Eller är det fortfarande en dyr leksak? Vad tänker du kring AR- och VR-lösningar i dag?

Jag tror inte att det kommer slå igenom mer än vad det har gjort. Det beror av exakt samma anledning som att jag fortfarande inte har någon annan att titta på i branschen. Du sa själv i början att vi gör exakt det som man egentligen säger från början till slut. Det händer inget trolleri mellan alla programvaror. Allt är helt öppet. Vi kan egentligen blanda och ge. De här grävsystemen har alla, och vi får garanterat den hjälpen vi behöver från leverantören. Men ändå gör man ingenting.

Då frågar jag ungefär som med AR och VR: varför? Det är ascoolt, det funkar svinbra, men det är mycket jobb däremellan. Det har med ett intresse att göra på något sätt, och i vår bransch är man inte så intresserad. Är man mätingenjör så är man det för att man tyckte att det här var kul, och så håller man på med just det. Man har inte den andra biten. De som blev grävmaskinister eller anläggare blev det för att de hade ett maskinintresse, på sätt och vis. Så det är nog därför.

AR och VR funkar väldigt bra för oss, men det används inte tokmycket. SiteVision öppnas någon gång om året, när det finns ett behov, och det är skitbra att ha för att visa enkelt.

Vi har börjat, bara för någon månad sedan efter januari, på det största projektet som vi fått hittills. Det är tre markområden där det ska bli elva nya hus på det ena. Totalt är det tjugotre hus, tror jag, där vi har vägar och VA och så där. Vi har det som en totalentreprenad.

När vi var ute med beställarna hade vi tagit in alla hus i SiteVision. Det gjorde att mäklare och de som behövde det kunde gå omkring. Då behövde vi inte ens stå och prata här. Jag gick mest bakom och pratade med andra om saker medan de tittade på var allting hamnar. Så det är skitbra. Men det är där under tjugofem, trettio minuter, och sedan ligger den i två och en halv månad igen. Då vill det till att vilja betala de tjugofemtusen.

Men för vår del gör ju den att vi får en helhet i allt det vi gör. Så man måste få en helhetstråd. Grävmaskinssidan har ju varit med, och det är ju grävmaskinssidan och entreprenadbiten som har betalat för mitt lekande med alla saker. Fast det har visat sig att det är ganska bra när jag har lekt med det, och sedan har det snurrat på.

Jag tror att AR och VR... Nu låter jag lite sådär, och det är det också: det är skitkul och det funkar bra. Kunder uppskattar det. Men jag sätter det inte högt på listan över vad som är viktigast för en entreprenör.

Nej, det är liksom en nisch för ett specifikt syfte, egentligen. Och för att få externa parter att förstå någonting, för annars vrider man ju en modell. Det blir ju en lite mer wow-faktor ute på plats i förhållande till att vända på en modell.

Och sen kan man ju då skanna med SiteVision. Nu fick jag också till mig: “Men Fredrik, har du inte den nya SiteVision, den gamla?” Okej. “Men du kan ju skanna med den.” Jaha, okej, så jag ska samla in ännu mer data, tänker du? Jag ska ta hand om... Vi får ju ta batterier av Jonas här sen, bara för att ha med sig ett ut, för vi får in så mycket data här. Man samlar in sådana ohyggliga mängder.

Då kommer nästa grej: vem ska samla in datan? Om vi tar handburen utrustning, då ska killarna på plats göra det, och så får vi in data på allt. På något sätt ska du också hantera det du har samlat in.

Så AR och VR är en nice-to-have-feature. Den blir ett avsteg ifrån hela arbetsflödet. Om man tar förfrågan, träffas med en kund, mäta på plats, rita upp, visualisera — det här gör du i din programvara fortfarande. Till kunden kan du vända och vrida på din tredimensionella modell. Sidospåren blir då att i visualiseringsskedet kan du välja att flytta den här tredimensionella modellen till en webbplats, det finns olika, där kunden kan logga in och vända och vrida på den. Du kan ta den därifrån till SketchUp, vidare till VR. Du kan flytta den ut till AR, och så vidare.

Så från den här centrala mittlinan finns det olika avsteg man kan göra. Men de måste man inte göra för att få det att funka. Effektiviteten finns ändå.

Och när du säger mittlinjen, finns det ett namn för det här? Jag har tänkt väldigt mycket på det här. Det saknas ju en beskrivning av det här flödet.

Ja, det...

Kanske? Jag vet inte. Det är ju en naturlig... Vad kallar ni det internt?

Åh, herregud. Det gör vi inte.

Bara “det är så vi jobbar”, det gör vi inte?

Vi kallar det inte något. Det var en väldigt bra fråga. Väldigt... Det hade varit kul om det fanns ett namn på det.

Det, för jag försökte liksom... Jag har haft lite livekurser och försöker sätta ihop något som man kan både gå kurs i eller självlära sig. Jag tänker så här: man tar befintlighet, man kontrollerar befintlighet, man vrider in plan, höjd, volym, visualisering, export. Typ export, och sen är det en cykel. Det är så jag tänker att ni jobbar. Det är ju exakt samma som när du berättar. Det är ju så man gör. Jag har ju inte steget att jag mäter och jag gräver inte, men jag gör det digitala flödet. Jag fattar ju exakt där.

Men det finns inget namn. Jag tänker “digital anläggningstekniker” eller något. Digitalisering har ju blivit en sån slaskterm för allting. Det är inte mätning, det är inte maskinstyrning. Du har ju inmätning, maskinstyrning, mätning, produktion... Jag kommer inte åt det, men man skulle behöva en branschterm. Vad är det?

Du får transkribera hela det här och så får du fråga ChatGPT och se vad du får för förslag. Så kör vi på det. Vad ska det heta liksom?

Men det hade faktiskt varit kul att ha någon form av samlingsnamn. “Vad har ni för arbetssätt?” “Jo, vi använder...” och så något som innefattar själva den här mittlinan på något sätt. För det går ju igenom i alla projekt. Man blir ju tokig på det.

På Infradagen pratade jag med Trafikverkets generaldirektör, och frågeställningen var: varför blir alla entreprenader så dyra? Och då säger jag att det blir de inte. De blir inte dyra. Det är bara att ni får för er att någon säger att det kostar en miljard, och så tror ni det, fast ni har frågat på helt fel sak, för man har inte koll på mätdata.

Det jobbet som vi gör på FMT inför en produktion av en villa, det gör ju — med enkelhet, nu sätter jag mig på höga hästar här — men du förstår vad jag menar övergripande. Om du ska bygga Västlänken eller göra ett stort tågsystem så är det klart att det här är mer komplext. Men till sist och syvende och sist så är det ungefär samma saker.

Pengarna som någon säger att det kostar baseras inte på det du kommer fram till. Det baseras på förfrågan. När det kostar en miljard femhundra miljoner i stället för en miljard så säger man att det blev femhundra miljoner för dyrt. Det blev det inte. Hade du frågat på det du skulle ha så hade de sagt en och en halv miljard, och då hade det inte blivit byggt.

Det är lite det som är med själva mätgrejen. Om vi har folk som lyssnar nu som tänker att “jag skulle nog vilja börja med det där”, så börja då räkna efter det de faktiskt vet. För det är vår akilleshäl. Vi lämnar anbud på saker vi vet, inte på det folk har frågat efter.

Det gör att vi i princip inte har några diskussioner med våra kunder. De är obefintliga. Vi har lyft problematiken innan, och vårt fasta pris håller. Jag hade en kund som sa: “Fredrik, det kostar inte mer det här nu va? För vi har inte mer pengar.” Då sa vi: “Nej, om du inte köper mer saker av mig så gör det inte det. Om du köper det som vi har sagt här nu, och det här räcker för att bygga ditt hus och få ordning på det här, så kostar det inte mer pengar. Men så fort du vill köpa mer saker så kostar det mer pengar.”

Vårt problem är att vi lämnar ett pris utifrån saker vi känner till och inte det som de har frågat på. Så vi tappar jättemycket jobb på det, men vi har byggt vårt varumärke på det också.

Entreprenadjuridiskt så är det ju okej. Du har lämnat förfrågan på det här, då får du pris på det här, och så är man hård. Och sen kostar det ju mycket mer. Men lyfter du det där? Hur gör du för att vinna fler? Det är ju såklart en kund som vill ha helheten. Men vad finns det för teknik? Jag bara tänker — lyfter du frågorna? Har du ställt de här frågorna till dem?

Jag har försökt. Det är ingen idé. Vi jobbar mycket mot privatkunder, och det är ganska enkelt egentligen. Det var som någon sa: “The cheaper you go, the more broke customers you attract.” Och det är därför FMT funkar.

Vi vill inte vara den där pannlampan som kostar ettusenfemhundra kronor på XXL, om kunden egentligen vill att den ska kosta tvåhundrafemtio kronor för att det är det man har råd att köpa. Den som köper den för tvåhundrafemtio kommer aldrig köpa den för ettusenfemhundra. Men de som däremot är beredda att faktiskt köpa den för ettusenfemhundra, och inte vill köpa det andra, de kommer att köpa oss. Så vi ska inte jobba med alla kunder heller.

Det svåra för vår del är egentligen bara att försöka sålla: var säger vi nej tack, och var jobbar vi ihop? Men vi har väl fått fördelen i dag att kunderna som jobbar med oss fortlöpande är återkommande, och vi håller det vi har sagt.

Jag fick nej tack på ett anbud förra veckan på en villaproduktion, på ett ställe där det är BK tre. Vi hade räknat med att köra olagligt med fulla fyrhjulsbilar. Vi hade ett anbudspris på en miljon sjuttiofemtusen inklusive moms. De tackade nej. De hade fått ett anbud på sexhundratusen kronor.

Det är den verkligheten vi lever i. Det här är inte den enda, och det är inte samma sak såklart. Hade vi gjort sex sådana jobb om året så hade jag varit utomlands sen. Men det är den verkligheten vi lever i, och det gör ju alla entreprenörer.

Det blir ju så om vi räknar på... Jag räknar på ritningen som de har frågat på. Och ofta har de ritat någonting som de inte kommer ha råd att bygga. Man ska egentligen rita på ytan bara, precis det som behövs. Och vi vill inte jobba så. Vi vill lämna en annan produkt.

Jag förstår. Nej, men det är ju kul att ändå kunna... Det blir ju också en trevligare vardag för er, så klart. Man blir uppskattad, och det urvalet gör ju att man får en bättre kund helt enkelt. Då blir ju jobbet bättre. Det blir en positiv cirkel.

Så är det. Men vi kanske har lyxen då, med vårt arbetssätt och mervärdet med att jobba med oss. Andra entreprenörer — konkurrens innebär ju oftast pris, på sätt och vis. Men så har vi ju vårt sätt att arbeta som gör att vi har en konkurrensfördel. Det gör ju också att vi har dyrare overheadkostnader, inget snack. Men vi är mer träffsäkra.

Om vi gör projekt som är mer komplicerade — det vill säga helst vill vi ha mycket mer vinklar på husen, källare, olika golvhöjder och berg. Så stökigt som möjligt, för då är det många som inte vill räkna och de säger att det inte går att räkna och man kan inte, och så där. Och så gör vi det ändå till fasta priser. Men när någon bygger ett enklare hus, rektangulärt, på en flat tomt, då ska vi inte vara med. Där är det många andra som är med.

Ja, vad intressant resonemang det där också. Nej, men du, det är kul att höra. Du bjuder ju på så otroligt mycket information och tankar. Det blir ju ett värde. Jag tror också att det här kommer bli ett sånt avsnitt som många lyssnar på flera gånger, att man får idéer till hur man kan utveckla sin verksamhet. Jag fick flera uppslag.

Och det där ska jag fundera på, den här termen. När man pratar i större sammanhang så pratar man om obrutna dataflöden, men det är så opersonligt. Det blir inte direkt konkret.

Nej, och sen är det där också att i och med att jag har varit med så länge... OpenBIM är grymt, men det faller ju också lite utanför vad FMT gör. Om du gör riktigt stora projekt, eller om vi går till Norge eller Finland, där man använder IFC-filer — det är byggbara modeller, liksom. Det är ju så vi kör.

Men det ställer såna oerhörda krav, så klart, ända från projekteringen, med kodning och att det här ska funka. Och det är klart, så gör vi ju inte när vi håller på med småhusproduktion eller mindre projekt. Fast det är fortfarande obruten data på sätt och vis. Det är en förenklad variant.

Ja, och det behövs ju. Man kan ju inte ta samma synsätt som ett fett miljardprojekt till små entreprenader. Det är principerna som klingar och rimmar och så vidare, men man kan ju inte förvänta sig exakt samma sak. Men det är väl det som gör att man kan testa innovationerna — alltså som du har gjort, eller ni har gjort. Då kan man testa nya idéer, testa den tredimensionella printen, köpa en grej. Okej, där. Nu blev det fem procent effektivare. Vi fick ett jobb till. Man hänger med, eller leder.

Ja, men precis. Jag tror att det är så vi behöver tänka om vi förenklar de bitarna. För när man gör de här fläskiga miljardprojekten så är det klart att det måste finnas en struktur som är given. Men tekniken är ju fortfarande densamma.

Det känns som att det kommer komma underifrån ändå, på något sätt. Det har pratats om IFC fyra och så länge, och alla de här... Det går väldigt, väldigt trögt. Det händer ju grejer, men det är otroligt trögt. Det verkar ju inte som standardkontraktet tjugofem blir det. De sa tjugosju, men fick fyratusen remisser, och det hinner man inte beta av till tjugosju.

Nej, men precis. Det där är egentligen ett reellt problem. Om vi tar småhusbranschen till exempel, där vi gör mycket småhusproduktion, så brukar jag landa tillbaka där. Jag tycker också att det är kul att vi tar den här tekniken och stoppar in den i små projekt.

Jag hade en kund som eventuellt skulle bygga ett hus från en viss leverantör. Vi har jobbat med många olika under många år, så många har koll på oss. Jag hör av mig till dem och säger: “Tjena, vi har en kund här som eventuellt vill bygga ett hus med er. Skulle jag kunna få en IFC av er?” Det finns ju lite tredimensionella bilder på nätet.

“Nja, ska de bygga med oss?” Ja, de är intresserade av huset i alla fall, modellen här. Jag ska hjälpa dem att placera det på tomten, räkna på markarbetet och så här. Om jag får en IFC eller någon SKP eller vad ni än har, rent filmässigt, så tar jag den och kan stoppa in den i projektet. Då blir det mycket enklare att visualisera.

Då behöver jag inte rita upp det själv.

“Nej, nej, de får nog ha ett kontrakt först innan vi kan skicka det.”

Okej. Då går jag alltså ut på er hemsida i stället, tar några skärmdumpar, och sen ritar jag det i SketchUp. Fyrtiofem minuter senare har jag ju huset, ungefär som det behövs. Det som stör mig är att jag fattar inte vad problemet är.

Det de är rädda för är att någon ska sno deras hus. Men det är ju för att de inte fattar vad de kan skicka. Vi har en annan husleverantör som vi jobbar jättemycket med. Då frågar jag: “Kan jag få de här husen i IFC i stället?” “Javisst.”

Och vad får jag då? Jag får varenda konstruktion. Jag får ju en IFC som är helt komplett. Vi pratar byggbar ritning, takstolar, rubbet. Hade jag varit deras chef och vetat om att de skickades så hade jag ju sparkat dem. Det här är ju företagshemligheter. Men det är ju inte det jag vill ha. Jag vill inte ha alla kök och all skit. Jag vill ha väggar, fönster och golv.

Och om husleverantörerna tänkte om, i stället för att vara rädda för att skicka en tredimensionell modell, så borde det vara affärsmässigt bättre att skicka ut det här till entreprenörerna. När de har lagt in ett hus på tomten och kunden frågar “vad är det där?”, så kan man säga: “Ja, men det där är ju från den här leverantören. Den storleken passar fint.” Då är man ju hemma.

Men så gör de inte. De är livrädda. De vågar inte släppa en millimeter data. Det är bara för att de inte förstår. Den som skickar datan fattar inte vad som är hemligt. De förstår inte konstruktionen i det här.

Det här är ett långtgående problem. Så vi brukar ta PDF-ritningar och rita upp det själva då. Men man släpper inte iväg det helt.

Kunskapsnivån är för låg. Jag pratade med en arkitekt på ett av de största husbolagen i landet. Han trodde att en tomtgräns är femton centimeter bred, så det var inte så noga, för det är ju en linje på PDF:en. Okej. Då sa jag att er är ju inte så.

Så där är ett krux, att man inte ser de här möjligheterna. Jag har försökt med husföretag och andra, men man är så rädd att lämna iväg det här. Det vet ju säkert du också. Det första du frågar efter är ju om det finns en IFC. Då får man frågan: “Ja, men jag vill titta om vi kan skicka den. Du har ju fått PDF:en här va?” Jaha, men jag vet ju inte riktigt hur den här stämmer. Varför har ni gjort den om den är fel? Kan ni inte bara fortsätta rita tvådimensionellt?

Alltså, när jag måste säga det, för jag är så irriterad på det — sporthallen här i Härryda, ishallen då. Anbudet, det var ju av en... ja, det är väl överklagat, men saksamma. Förfrågningsunderlaget: trettiotusen kvadrat, alltså tre hektar inmätning, i PDF.

Ja, punkter — kan man få inmätningen? Nej. Man fick ju knacka av höjderna.

Nej, det är helt orimligt. Det är fullständigt... Man får ju hjärnblödning.

Vad är syftet? Det bara vaskas pengar. Man ser ju det på ritningar också. Det finns inte koordinatkryss, det finns inte fastighetsgränser. Vad är georefereringsunderlaget? Ritar ni på någon kommunal grundkarta på känn? Det är så sorglig nivå på många storkonsulter också. Det finns individer som är jätteduktiga, det finns säkert avdelningar också, jag vet inte. Men som helhet är nivån otroligt låg på förfrågningsunderlag i offentliga upphandlingar som jag tittar på mycket. Det är riktigt sorgligt.

Det är därför projekt blir dyra. För att man inte... Vi är tillbaka i det här med att man ska kunna saker, att förstå saker innan man använder ChatGPT, miniräknare eller vad läraren lät mig använda i femman. Jag kunde inte använda den på matteprovet för jag fattade inte hur jag skulle ställa upp talet.

Om man inte förstår grunderna i det så kan man ändå inte använda det. En grävmaskinist — egen maskin, eget system — börja med en stång du kan använda på utsidan, känn dig bekväm med det, en mjukvara där du kan fråga någon, där du vet att någon lär upp dig. Och sen när du väl har börjat med det, stanna där. Använd detta.

När du gör det kommer du snart inse: det här tycker jag är kul. Och då kommer resten ge sig själv. Tycker du inte det, om du inte dras till att sitta med det varje kväll, då kanske du hittar att det räcker att jag kan lägga in mina fyra hörn på ett hus och så har jag det med mig. Men känner du att det här är kul, då finns det hur mycket som helst. Slå mig en signal så ska jag förklara vad man kan göra. Inga problem. Men vi får bara ha två timmar över när jag kommer igång.

Kört den där TikTok-varianten av det här, va? Nej, men super. Det var en bra sammanfattning av helheten. Jättekul att ha fått den här möjligheten att kunna prata lite så här igen.

Ja, det är jätteroligt. Jag tycker det är kul att folk ringer tillbaka.

Tack för att du var med.

Ja, tack själv.