067: FMT bryter ner obrutna dataflöden – steg för steg

Flödet i sig är ju egentligen inte svårare än att man, från en förfrågan, inleder med att mäta. Genom mätdata kan man få fram längder, mängder, ytor, arealer och volymer. Och det är samma data hela vägen, för den data som man gjorde volymberäkningen av är samma data som vi använder i visualiseringen för att visa kunden.

Och samma modell används i grävmaskiner, och samma modell används till att skapa relationsunderlag.

Varmt välkomna ska ni vara till Mätpodden i dag, när vi pratar med och riktar oss till entreprenörer, markentreprenörer. Det är ni som ska vara extra hjärtligt välkomna här. Och det här är, tror jag, den första återkommande gästen. Det är FMT-Fredrik, och jag pratade med honom för typ fyra och ett halvt år sedan sist. Tiden har alltså flugit.

Vi uppdaterar läget sedan sist och egentligen: vart har vi kommit i branschen? Det här är ett riktigt härligt och bra avsnitt. Om man undrar: Hur kommer jag igång att jobba digitalt med obrutna dataflöden i små och medelstora projekt? Hur gör man FMT-way, FMT-light, eller så som jag jobbar? Hur jobbar man modernt med GPS, maskinstyrning, inmätning av befintligheter, vrider in grejer och tar ut volymer?

Så här kommer man igång, enligt Fredriks recept. Mitt huvud snurrar av tankar efter det här avsnittet. Det finns så mycket grymma grejer som Fredrik delar med sig av, både konkreta tips och i det stora, och på ett riktigt härligt sätt. Så vad ska jag säga mer än att det här kommer bli två riktigt härliga avsnitt? Innan vi börjar med Fredrik får vi väl slänga in sponsorn också för avsnittet.

Nej, men lite sammanhang då, lite uppdatering sedan sist. Det är ju faktiskt det mest lyssnade avsnittet i Mätpoddens historia. Det var väl avsnitt två då, och det är nästan närmare fem år sedan du var med, Fredrik. Fyra, fyra och ett halvt år.

Det är så länge?

Ja, tiden flyger. Vi sa precis innan att du sitter i nya kontor och firman har säkert vuxit. Men om man bara tar det lite grovt, vad har hänt sedan sist i ditt företag?

Jo, men det har väl hänt ganska mycket, tänker jag. Vi har flyttat till nya lokaler, som sagt, så vi har kunnat utveckla vår verksamhet ännu mer med alla de möjligheter som det ger, med nya kontorsytor och sådär. Och sedan har väl teknikutvecklingen överlag hjälpt oss lite, i det som vi ska prata om här nu, tänker jag.

Om man tar språng i att jag såg att du fick det stora infrapriset. Jag vet inte ens vad det var innan, men det är väl något från Maskinentreprenörerna. Det måste vara roligt att få den uppmärksamheten och bekräftelsen från branschen, att du liksom är en ledstjärna där.

Ja, men det är klart, det blev man jättestolt över. Det är väldigt roligt. Jag pratade med ett mätföretag uppe i Stockholm här för några veckor sedan, och de sa: “Grattis, jag såg att du vann betongpriset eller någonting.” Det visar också lite hur branschen ser på just det här med branschpriser. Men självklart är det jätteroligt att ha fått göra ett avtryck i branschen under alla de år man har hållit på, och att det är många som tittar på det vi gör. Man har brunnit för den här typen av utveckling.

Om jag fattat det rätt så tror jag att det är typ åttio procent av alla landets maskinentreprenörer som är medlemmar i Maskinentreprenörerna, så det är ganska många. Och det är klart att om man en gång om året vinner och har varit framstående på något sätt, då blir man stolt.

Jättekul, jätteroligt. Det jag tänker är att om man tar det jag läste i motiveringen, så är en av sakerna just att man är en ledstjärna i branschen. Det är väl så många ser dig och er.

Om man försöker göra det här avsnittet lite konkret kring det här, alltså: vad är den här digitala processen? Om du bara skulle beskriva, inte tekniskt men översiktligt, hur ni jobbar. Hur definierar du att man har det här flödet från förfrågningsunderlag till ett färdigt resultat, och gör det med det du tycker är best practice?

Flödet i sig är ju egentligen inte svårare än att man, från en förfrågan från en kund, inleder med att mäta det som förfrågan gäller. Väldigt mycket, om man går tillbaka till avsnitten ni har här på Mätpodden, handlar ju om att börja mäta. Det är inte svårare än så. Alla första kontakter inleds också med att vi mäter på ett eller annat sätt.

Det finns ju mängder av sätt att mäta, och det funkar med en handburen GPS-utrustning likväl som att man kan skanna eller flyga med en drönare. Därifrån tar man fram ett underlag till kunden, eller till sig själv, framför allt för att veta att man lämnar ett pris eller vad man nu ska göra på rätt förutsättningar. Genom mätdata kan man få fram längder, mängder, ytor, arealer och volymer.

Och det är samma data hela vägen. Det är väl lite det som jag har brunnit för hela tiden: att det är samma data hela vägen. Den data som man gjorde volymberäkningen av är samma data som vi använder i visualiseringen för att visa kunden vad det är. Det kan visualiseras på mängder av olika sätt, till exempel VR, AR, 3D på nätet där någon loggar in själv och vrider och vänder på en 3D-modell på en stor bildskärm, eller genom att köra det i en 3D-printer.

Och samma modell kan användas ute i grävmaskiner. Samma modell används också till att skapa relationsunderlag, om man inte har väntat någonting då, givetvis. Det där är liksom flödet.

Så egentligen, alltså, jag vet ju om det här, men det är det som är så fascinerande med den här branschen: man får ju ett pris för att göra det, vilket är fantastiskt att ni gör. Men egentligen är det ju så alla borde jobba, tänker jag.

Kanske inte som enskilt företag, men jag är med i BIM Alliance och i dataflödesgruppen, och där har man ju pratat i åratal om hur vi ska ha obrutna dataflöden. Men det är ju väldigt konkret, det du säger: att man använder samma data hela vägen, från inmätning, och så mängdar man och anbudar mot det där, och så är det med i produktionen och så vidare.

Och det är precis det vi gör varje dag. Väldigt många säger som du att det är så här vi borde göra. Jag fyller femtio nästa år, inte i år, jag är fyrtionio år. Och jag har fortfarande ingen att titta på. Vi har ingen att följa i branschen. Jag har gjort det här i många år nu, och vi har ingen tittat på, utan när vi kommer med lite nya tankar eller idéer så har det fötts här i våra konferensrum. Vi diskuterar någonting, eller jag kommer på någonting på kvällen och tänker: det här kanske vi skulle vilja testa. Vi gör en twitch här, vi testar detta. Kan vi använda den här webbtjänsten, eller hur skulle detta vara?

Det dyker upp någonting i något flöde och så tänker man: fasen, det där borde vi testa. Det kanske går ihop med det här. Men vi har ingen att titta på.

Och det ord jag tycker är konstigt är att det vi har och det vi gör inte bygger på egenutvecklade mjukvaror eller något sådant. Vi har bara ett arbetsflöde.

Ja, exakt. Verktygen finns ju. I dag kostar de ju inte vansinnigt mycket, något av det egentligen.

Nej, absolut. Det kostar, beroende på hur man ska göra. Det finns ju system där allting fungerar väldigt, väldigt bra och flyter väldigt bra, men då får man också betala för det.

Ja, när man kommer in på laserscanning och drönare i hög kvalitet så kostar det ju fortfarande mycket.

Men engagerar man sig så är utbudet hur stort som helst, så det går absolut att göra väldigt bra.

Det fina är ju att ni, eftersom det är ett företag, kan ta till vara på det där. Jag har samarbete med flera markentreprenörer och gör ju det steget egentligen. Ofta får jag mätdata, eller entreprenörer mäter, och sedan börjar man anbuda och så blir det modeller, och så skickar man till entreprenörer. Men det blir ju alltid när man är på olika firmor att man tappar i varje glas. Men att det är ett väldigt effektivt sätt att jobba på.

Jag tänker att man kan göra det konkret. Man kanske är entreprenör här och undrar: hur gör man? Hur kommer jag igång? Hur får man mest bang for the buck? Säg att man har ett grävsystem, att det är basen. Man har en maskin med grävsystem som entreprenör. Det är nog mer eller mindre standard. Men vart ska man börja för att göra mer, tycker du, om man tar det från någon form av grundläggande nivå till mer avancerat?

Jag tror att man måste börja titta på vad man själv är intresserad av. Om man tar en snabb parallell: om man tittar på de som jobbar här så har vi aldrig sökt en utsättare, liksom. Vi kan anställa hur många ingenjörer som helst, men det är inte det vi söker, för man kan inte göra det och rita saker som är bra och funkar i verkligheten att gräva efter om man har gått en mätutbildning. Där lär man sig att mäta, men man förstår inte varför kantstenen är över fyra och en vissning på tio eller åtta. Man vet inte vad en D-sten är, en betongsten. Man förstår inte varför en rännstensbrunn sitter där den gör, och så vidare. Listan kan göras lång. Man vet ungefär hur mycket jord man behöver ha på och så där.

Det behöver man veta när man gör modellerna. Så när man ska börja med det här och tänker att “fasen, det där skulle jag vilja börja med, för det hjälper mig mycket”, då tror jag att det som drev mig var att jag såg vinningen i effektiviteten. Att veta vad jag gjorde, göra rätt med en gång och optimera lite massor.

Intresset att lära sig saker väger väldigt, väldigt tungt. Har man inte det så kommer man inte att lära sig. Tycker man att det är stökigt att använda sin iPhone och bara blir trött på den, då finns det andra saker att bli bra på. Det går alldeles ypperligt att använda en vanlig planlaser och kryssmäta, som man alltid har gjort. Det är ingen som säger att det är fel. Men vill man börja någonstans så måste man tänka: har jag intresset för det?

Om man tittar till grävsystemen så har vi webbaserade tjänster, CAD-tjänster. Eller om vi tar till exempel handburen mätutrustning: nu vet jag inte exakt vilka leverantörer som har vad, men jag vet att Makin har så att du kan plocka ur, Moba har så att du kan använda din skärm för att mäta utanför maskinen. Så du behöver bara ha ett abonnemang och lite sådär. Du kan mäta för hand och du kan mäta med maskinen. Och sedan har garanterat leverantörerna mjukvaror för att göra egna modeller och hantera den inmätning du har gjort, ta in lite pdf:er och nybyggnadskartor och placera in dem. Och det är en väldigt bra början, för då har du grävsystemet ihop, och du jobbar i en miljö där du känner igen dig.

Men intresset — man måste tycka att det här är kul. Och då lär man sig. Det är inga problem. Jag är helt självlärd, jag är knappt i skolan och jag har ingen aning om var intresset kommer ifrån, men jag tyckte det var jättekul och fascinerande, och det tycker jag fortfarande.

Nej, men det var ju ett bra perspektiv också, att man måste ha det intresset. Det är inte svårt, men det är inget som är lätt heller. Det är många steg. Man måste kunna felsöka, slå huvudet i väggen, navigera och lära sig många saker.

Och framför allt förstå hur det hänger ihop. Om man är mätingenjör så kan man mätning. Jag vet att du har haft några program där man pratar om vad som är rätt och fel i mätning, och det är väldigt viktigt att göra saker rätt, framför allt om du håller på med ytterst noggrann mätning. Det är så många saker som spelar in.

Men om man istället tar lite lätt på det och förstår skillnaderna, för när vi håller på med mark så måste vi inte ha den exakta noggrannheten. Vi sätter inte ut exakta fastighetsgränser, vi sätter inte ut exakta hörn, utan det räcker att vi vet ungefär var vi är. Då måste vi förstå var det är skitnoga och var det inte är skitnoga. När man förstår det så är det inte svårt med mätning. Då måste man inte kunna mätningen i sig. Man måste bara förstå mjukvaran och förstå vad man vill göra.

Verkligen. Jag tror att en entreprenör, alltså en anläggare, måste veta vad man vill ha mätningen till. Det är ju som att ha en laser. Om du inte vet vad du vill använda lasern till är den meningslös. Om du inte har måttband så har du ingen nytta av det. Du har ju inte nytta av ett grävsystem och en GPS heller om du inte vet vad du vill åstadkomma.

Den där fackkunskapen att bygga upp, som du säger — så här gör man en kantsten, så här mycket överbyggnad behöver vi, så här mycket jord, vart man lägger terrassen — allt det där är jättesvårt att lära sig. Däremot är verktygen rätt enkla i dag. Om man vet det där, då är det lättare att kunna uttrycka det digitalt för att få till det. Tvärtom är nog svårare.

Så är det. Man är ju inte tjugo längre. När jag gick i femte klass så blev det populärt med armbandsur, alltså en klocka och en miniräknare. Det var state of the art, det var coolt. Och då vet jag att jag tjafsade om att det var klart att man skulle kunna ha en sådan i skolan, och då kan vi alltid räkna matten.

Vår klassföreståndare lät mig ha den på ett matteprov, men jag fick ju inte samma matteprov som de andra, givetvis. Jag fick ett annat matteprov, men jag fick använda min miniräknare. Och jag kunde inte svara på en fråga, för jag visste inte hur jag skulle räkna. Det spelar liksom ingen roll. Vet du inte hur du ska göra eller vad du ska göra, då spelar det ingen roll hur mycket mer hjälp du har.

Det är samma med ChatGPT. Det är ett skitbra verktyg som vi gärna använder. Det är svinbra. Men det är helt värdelöst när du ställer en fråga som du kan svaret på och får ett tveksamt svar, och så säger du: “Nej, men det där är nog inte riktigt rätt.” Då svarar den: “Nej, du har helt rätt Fredrik, det beror nämligen på det här.” Och så får du ett till felaktigt svar. Du måste veta hur du ska räkna. Du måste veta vad du ska rita. Du måste veta varför det ska luta åt ett visst håll. Du måste veta att det sannolikt är en på fem-slänt i berg, en på två-slänt i fyllning med jord, och alla de där sakerna.

Kan du inte det, och inte har suttit i grävmaskinen eller så, då kommer inte tekniken hjälpa heller. Då blir det jobbigt. Så du måste ha en grundkunskap och ett teknikintresse. Finns teknikintresset, så finns det skitbra saker hos våra leverantörer, och de är mer än villiga att hjälpa till. De vill ju sälja sina produkter, så klart, men de tycker att det här är jättekul.

Vad roligt. Om man fortsätter på den: man börjar med sitt system och utnyttjar det, och ofta kan man bygga modeller i dem och, som du säger, ha en handhållen lösning till det. Man har GPS. Vad skulle du säga är nästa steg? Vad tycker du man kan börja i för programvara? Dels vad ni har, och dels vad du tror funkar för andra. För det blir ju fort så att någonstans ska du rita det och hantera datat. Ni kör TBC. Vad händer där?

Vi kör TBC, och jag skulle väl inte säga att det är det första man flyger på om man är maskinägare och vill börja någonstans. Däremot finns det bra grundvarianter, och så bygger man på med moduler sen.

Vi är helt i Trimble-världen egentligen, mer eller mindre. Det är några enstaka saker annars, men vi är i Trimbles arbetsflöde, och det fungerar helt suveränt. Det fungerar väldigt, väldigt bra, så vi är jättenöjda. Vi råkade hamna där en gång i tiden, vilket jag är väldigt glad för i dag, för Trimble har blivit ett mjukvaruföretag till stor del och utvecklar väldigt mycket.

Då blir det ju att man ogärna flyttar på sig när man väl lärt sig någonting, så jag känner dåligt till konkurrenterna eller kollegorna, vad man ska säga. Men om man pratar mjukvarusidan så har vi SBGEO med tämligen mycket användare, vi har Topocad också, men vi pratar fortfarande mätprogramvaror här, och de är inte så intuitiva.

Det är ju det som är grejen. iPhone är magisk på att man har gjort en grej där du inte säljer med en instruktionsbok, men ändå fattar hur du ska göra. Det är någonting vi vill uppnå. Och där någonstans faller vi tillbaka till grävsystemen, för om man tittar på de grävsystem som kommit de sista åren så är de väldigt intuitiva, om du vet vad du eftersöker och om du förstår lite vad du gör. Där har de lite egna handburna enheter, och då jobbar man i samma mjukvarumiljö, ungefär samma user interface. Och sedan har de kopplingar till sina olika mjukvaror på sätt och vis.

Anledningen till att jag nämner Moba — eller de heter ju inte längre så, utan Novatron nu, för de blev tillbaka­köpta — är att jag vet om att de kör... nu får jag hjärnblödning här.

Inte få vad det heter?

Det heter Design Tool.

Ja, Design Tool, just det. Det är den här Skymap-varianten?

Ja, exakt. Det är helt rätt. Det är Skymap-grejerna. Där har du drönarbiten in också, så du har möjligheten att köra Design Tool ihop med drönardelen. Då får du en sak som kanske inte är så mycket ren mätteknik som du möter i till exempel Topocad, där du har en vit skärm och svarta linjer. Det blir väldigt högskolebaserat på något sätt, liksom ingenjörsmässigt. Det här blir lite mer serietidning, lite mer bilder och sådär, vilket är mycket enklare, tycker jag.

Om man håller sig till en leverantör så ska man välja en leverantör där man redan från början känner att man har en bra kontakt. Kan jag ha någon att ringa? Det är det absolut viktigaste.

När det gäller 3D-modelleringen använder vi SketchUp väldigt mycket. Alla frågar varför vi kör SketchUp och inte AutoCAD eller något annat. Men det finns tusen och åter tusen timmar på Youtube med SketchUp. Det finns forum med hur mycket medlemmar som helst. Var du än frågar och vad du än vill ha hjälp med så hittar du det på nätet. Och det är det viktiga, för det finns inga instruktionsböcker i dag. Du måste ha någon att fråga.

Det är nackdelen med flera nya programvaror, att om de är nya på marknaden så finns inte supporten som man vill ha. Dels forum, att man kan söka själv och titta på filmer. Jag gillar ju Autodesk Civil 3D där, för jag fastnade där en gång, och där finns det väldigt mycket så att man kan få svar på alla sina frågor själv om man vill.

Och just det där med nätverket: vad har du runt omkring dig? Många tycker att om man har tio kompisar som har ett program, då ska man köra på det, för då kommer man igång. Man fastnar inte. Har man inte det, då kan man börja fundera på helhetslösningar. Fastnar man så slutar man använda det.

För många år sedan, när det verkligen begav sig med grävsystem, det var där någonstans mitt stora intresse för det här kom, så kom det ofta frågor på Facebook och från andra: “Vilket system är bäst?” Då brukade jag alltid svara att det egentligen inte spelar någon roll. Se till att köpa någonting som några kompisar har, eller som du vet att du kan ringa någon om på lördag morgon eller söndag kväll. Någon som svarar när du ringer. Det är det viktiga.

Det spelar ingen roll om det var tjugotusen kronor billigare eller dyrare, för får du inte hjälpen och inte kan hitta hjälpen, då är produkten värdelös, hur bra den än är.

Och också det här med att skifta. Jag bytte programvara för kanske fem år sedan och har haft Gemini ett tag, och då tänkte man att man var trött på ett annat program och att det säkert finns bättre funktioner. Men man tänker inte på att man tappar flera år av inlärning och effektivitet. Så det man tjänar tappar man på andra ställen. Om man tittar plus minus efter fem år så är det inte värt att börja byta system för att få några procent bättre.

Det är en sak om du har Design Tool, som är ett väldigt basic verktyg, och du vill börja där — absolut, det kostar en tusenlapp i månaden, kör igång — men därifrån är ju skiftet rätt stort att byta till något annat. Har man annars ett program som gör typ åttio eller nittio procent av det man behöver, och det finns workarounds, så kör på det.

Ja, men du har helt rätt i det. Man vänjer sig vid en given sak. En av våra medarbetare här, som varit här längst, sa: “Ska vi byta TBC, då börjar jag köra grävmaskin igen.” Och det ligger väldigt mycket i det.

Jag förstår det hur mycket väl som helst. Jag gjorde faktiskt ett riktigt tokryck med Gemini en gång, för vi tog på oss ett sådant där projekt där jag, i vanlig ordning, alltid måste få kniven mot strupen. Jag börjar inte annars. Jag måste ha ångest länge först, men då var jag tvungen när vi skulle mängda. Vi hade aldrig kört mängder enligt det upplägget tidigare, men i det här fallet skulle vi ta fram mängder och då är ju Gemini helt oslagbart.

Det finns dock en sak som fortfarande retar gallfeber på mig, och det är att det inte finns någon ångra-knapp.

Det.

Det är helt sinnessjukt. Och det som störde mig ännu mer är att man faktiskt från Geminis sida säger att man inte behöver det. Det är så dumt så det finns inte. Det måste ligga väldigt djupt rotat i koden att man inte kan få in en ångra-knapp.

Men jag har aldrig jobbat med något som var så bra på mängder. Samtidigt är vi vana vid TBC och 3D-hanteringen där, vilket är helt magiskt jämförelsevis när det gäller att bygga modell. Programvarorna är bra på olika saker, så det handlar ju också om vad man ska göra.

Det är inga problem att göra 3D-modeller i SketchUp i dag och få in dem i ett grävsystem. Det går alldeles ypperligt. LandXML används ju överallt. Det handlar bara om att få editorn att gå och få en koppling. Så det finns vägar att gå här. Det finns arbetsflöden.

Intressant. Det här är en egen nyfiken fråga: med SketchUp, skulle du kunna göra markhöjdsättning, alltså brytlinjer, få en triangulerad LandXML, koordinatsystem och allting, fristående från TBC? Att du bara skulle kunna SketchUpa?

Om vi tar ett snabbt arbetsflöde här då, nu ska vi kanske inte gå in på alla teknikaliteter.

Jag tänker bara att när man gör landskapsarkitektur, stödmurar och sådant, då vill man ha ett 3D-modelleringsprogram också som SketchUp. Det är enkelt att dra ut fasta, räta linjer. I CAD-program är det ju ganska kass känsla när man bara jobbar med triangulering.

Det är många sådana här flöden som vi har här som egentligen inte är speciellt svåra. Man behöver bara tänka lite utanför boxen.

Du känner till Trimble SiteVision, garanterat. Det finns en extension för SiteVision i SketchUp. SiteVision ska ju ha sakerna korrekt i världen — det är också en Trimble-produkt. I SketchUp tar du in din nybyggnadskarta i pdf och skalar den rätt. Sedan flyttar du ditt origo till ett koordinatkryss som du har på din pdf, och då har du en koppling till ditt koordinatsystem.

Sedan talar du om i SiteVision-extensionen vad du har för koordinater på din X-, Y- och Z-punkt i origo som är angivet i SketchUp, för SketchUp måste ha små koordinater. Det är ju så det funkar. Du knappar in northing, easting och elevation, och sedan ritar du det du ska. Sedan klickar du på “send to SiteVision” och då skickar den upp det till stora koordinater och sparar det som en SketchUp-fil.

Den SketchUp-filen kan du då inte läsa in direkt, men om du öppnar ett nytt SketchUp och läser upp den utan att vilja titta på den — för det blir helt tokigt där — så kan du därifrån markera allting och exportera det till det format du vill ha.

Spännande. Det där måste jag sätta mig in i, för jag har tänkt att SketchUp är ett billigt verktyg som är otroligt kraftfullt. Jag har sett att det finns hur mycket plugins som helst, men jag har inte tittat. Okej, så LandXML går alltså?

Så det finns. Det finns vägar att gå. Och om inte annat så kan du ta ut det som en DWG också.

För jag tror just att när entreprenörer ska lära sig de här flödena så är SketchUp ett väldigt bra verktyg generellt. Intressant. För då kan man mycket enklare rita trappor och allt möjligt när man håller på med sådana typer av grejer.

Nej, det är fantastiskt bra. Och framför allt lätt att arbeta i.

När tycker du att man ska skaffa scanner? I vilket läge skaffar man det? Vad tycker du i dag? När behöver en markentreprenör scanner? Det är ju fantastiskt att ha ett skannat dataset, men om man inte har det, utan man har drönardata eller får flygning — när tycker du att scanner lönar sig?

Först och främst är kruxet i dag att man som markentreprenör på något sätt behöver börja enkelt. Vi pratade om grävsystem och kanske Design Tool, och då har du ett väldigt bra startpaket. Du kan passa in lite pdf:er och rita lite modeller. Men om du vill ta det ytterligare ett steg, då börjar vi också prata om en annan kunskapsnivå. Intresset måste finnas där. Då kommer man ta det steget.

Om man då skaffar mer utrustning, det vill säga scanner, då behöver du ha en programvara som kan hantera scanningen. I min värld måste du georeferera all data för att ha någon som helst nytta av din scanning. All data vi jobbar med måste vara georefererad på ett eller annat sätt.

Då pratar vi om ganska mycket större inköp. Kostnaderna sticker upp, kunskapsnivån sticker upp, och du måste ha en programvara som hanterar det på ett annat sätt. Du behöver fler delar i det. Och när du har skannat det så ska du rita någonting i det, och då måste du ha en programvara som klarar av att hantera punktmoln och linjer i ett. Så det drar iväg.

På frågan när man behöver en scanner så blir det väl mer och mer aktuellt. Vi är faktiskt gärna på ett ställe, en väg i dag, där vi inte använder drönare. Vi var väldigt tidiga med drönare och har använt det väldigt länge. Då var det ju cowboybransch, bara att flyga. I dag, om man ska vara ärlig, är det fortfarande ganska mycket bara att flyga, för det är ingen som riktigt vet på myndigheter vem som gör vad. Men det finns ett regelverk i dag. Kravställningen finns i dag, den fanns inte förut.

Sedan är det inte säkert att någon följer upp kravställningen, det är en annan fråga. Men den finns. Och vi är väldigt nära en flygplats, och det gör att där är vi helt rökta. Då är scannern outstanding. Det kan göra att en entreprenör kanske väljer en scanner framför en drönare.

Drönaren är magisk på att samla in stora mängder data på stora ytor snabbt. På femton till tjugo minuters flygtid har du mätt ett jätteområde. Scannern är betydligt mer tungjobbad, men du får väldigt exakt data. Så rör man sig i områden där det kommer mer förbudsområden och restriktioner med flygning, då är scannern väldigt bra.

Det är sant. Ska man följa regelverket i dag så är det inte jättelätt. Särskilt om man ska flyga över folk så är det i princip no go på många sätt, om man ska följa det. Så det är sant att scanning är…

Vad har ni? Har ni några handhållna scanners? Det har ju kommit ut en hel generation, i år och förra året, riktigt många sådana där — kalla det kina-scanners om man vill — men för runt tvåhundratusen får du en handhållen som har slarvigt uttryckt lite sämre noggrannhet, men tätheten från en laserscanner.

Vi har inte det, just för att noggrannheten är låg. Det farliga i det här är att när någonting lämnar oss, eller dig, eller vem som helst, när en DWG lämnar, då är det en sanning. Den blir en sanning direkt. Det spelar ingen roll vad vi berättar för kunden eller hur vi förklarar att datan kom fram.

Vi hade ett projekt förra veckan där vi skannade in i Nordstan i Göteborg. De ska bygga någonting och vi får underlag med en massa golvhöjder. Det var georefererat. Kanon, vi georefererade aldrig själva, vi passade egentligen bara in DWG:n. Men så tänkte vi: det finns ju kontrollpunkter här. Det finns ju saker. Vem har mätt?

Vi började ringa arkitekter och de hade skitfint underlag, men när vi väl började ställa frågor så hade ingen en aning om hur datan hade kommit fram. De vet inte ens var den kommer ifrån. De vet inte vem som har mätt. De har inte en susning. Men datan ser ju skitbra ut. Då är vi tillbaka i ChatGPT-svaret: du får ett jättesnyggt svar, men någonting är åt helvete fel.

Det är kruxet med de här handburna. Så länge datan stannar hos oss — och vi är också väldigt noga med att när vi har samlat in data som vi vet är rough, för det gör vi — så länge vi hanterar den på det sättet och inte ritar en asfaltsanslutning på den datan, då är det lugnt. Men om du har skitsnygg data från en handburen scanner så kommer den att bli en sanning. Folk kommer att rita höjdsättningar, kanter och annat på den, och sedan blir det fel, för materialet var fel. Men det är bra teknik, det är inget snack om saken.

Nej, den är intressant. Helt plötsligt tänker man: “Ja, vi kan mäta på millimetern, då beställer vi fönster efter den.” Men all data har ju en osäkerhet. Ingen fattar ju mätosäkerhet, knappt mätarna själva.

Precis.

Direkt när du är där, som du säger, blir det en sanning. Exakt. När man väl behöver skanningsdata vill man ju oftast att den ska vara exakt, och då behöver man ju totalstation och nätverk, alltså ett nät, och georefererat på riktigt. Eller inte alltid, men många gånger hoppar man ju in i den världen av en anledning.

Kvalitetsmärkning generellt är ju totalt undermålig, och man vet ju inte.

Det här springer vi på konstant. Det är därför vi alltid frågar och är noga. Senast i måndags fick en av våra medarbetare underlag från en arkitekt på ett hus som ska byggas, där det är strandskyddsmått på fasaden angivna till åtta komma fem, sex komma tre och så vidare. Huset blir som en romb när man ritar upp det från bygglovet.

Det visade sig att det inte var åtta komma fem utan åtta komma fem fyra. Och vi får ett mejl från arkitekten där VD:n skriver att det alltid är gött att ha några centimeter att spela på. Okej, fast bygglovet är ju åtta komma fem, det är ju inte åtta komma fem fyra. Så på något sätt tar man bort decimaler. Och det här är genomgående. Det finns åtskilliga exempel, tyvärr.

Det där är ju hemskt, men samtidigt fattar man. Ur bygglovsperspektiv är det också en processförståelse. Fyrakommafemmetersgränsen är ju magisk där, och då vill man kanske hellre avrunda fyra komma fem fyra till fyra komma fem och så ha lite byggmån. Men ja, det är många små komplexiteter. Fascinerande.

Jag tänker på en fråga som jag ofta får, och som många har: “Det är så dyrt, det här. Vem betalar det? Är det här lönsamt?” Att mäta själv, ha pinne, skaffa programvara, lära sig. Hur skulle du resonera kring lönsamheten som företagare? Uppenbarligen går det ju bra för er.

Det enkla svaret är ju ja, det är lönsamt. Det svåra är att det inte går att förklara det för någon som frågar: “Vad gör det egentligen?” För man ser bara kostnaden. Man ser inte besparingen, för den går inte att ta på.

Om du köper någonting för hundratusen och har prutat ner det till åttiotusen, då vet du att du sparade tjugotusen. Men när du mätte på ett projekt och hade förberett det och var trettio procent effektivare, då vet du inte det, för du kommer inte göra projektet en gång till. Du kan bara tänka tillbaka: Hur hade jag gjort det här om jag inte hade haft den här möjligheten eller de här förberedelserna? Då kan du tänka att du hade varit lite långsammare.

Men när fakturorna kommer så väljer man att inte betala, och det är lite där det faller. Mitt teknikintresse har nog gjort att jag ser helheten. Om man tar Trimble SiteVision som exempel: för de som inte vet visar det AR ute i verkligheten, med 3D-modeller i naturlig storlek, så man kan gå in i ett hus och titta ut genom fönster. Den kan visa IFC-filer, och om man visar en SketchUp-fil med lite träd, buskar och hus så ser det faktiskt ganska roligt ut. Det är väldigt häftigt att kunna gå in i huset och titta ut, för det är placerat med centimeternoggrannhet på plats.

Men i praktiken är det tio minuter av “det här är ballt”. Sedan tittar man inte mer på den. Sedan ligger den på ett skrivbord eller i en låda och används vid behov fyra, sex gånger om året. Och så kommer fakturan. Det kostar väl tjugo, tjugofemtusen att ha licensen för att få använda den.

Har du inget intresse så kommer frågan från högre chef: “Vad är det här tjugofemtusen? Du använder ju inte den.” Och så skär man bort den. Men för att kunna ha den behöver du också ha en SketchUp-licens, och då måste du ha kunskap. Det är många saker som hänger ihop, och det skrämmer bort de flesta.

Man måste titta på helhetskostnaden och ta hela pengen. Gör man inte det så fallerar det på vägen. Det var lite som förr när man kunde köpa 3D-förberett på Scanlaser. Du fick 2D och så var det 3D-förberett. Det innebar att du kunde hyra antenner och skruva in en box, och så kunde du köra 3D. Ingen använde det på egna jobb, för man ville inte hyra det för de pengarna. Men om du ändå har det, då använder du det.

Vi var i fjällen förr med ungarna och köpte säsongskort. Ett liftkort kostar väl niohundra eller sjuhundra spänn om dagen, något sådant. Om det är dåligt väder och du kommer vid elva så väntar du till efter tolv för att köpa eftermiddagskort. Och om det fortfarande snålblåser och eftermiddagskortet kostar sexhundranittio, då köper jag det inte. Jag åker inte tre gånger i liften för de pengarna. Men om jag köpte säsongskorten för trettiofemtusen i oktober, då spelar det ingen roll. Då kan jag åka en gång och sedan gå ner till värmestugan. Då tänker jag inte på det.

Det är samma här. Du måste se det som en helhet. Jag tar den här pengen och stoppar undan den, så har jag tillgång till det hela tiden. Jag har tillgång till mitt maskinsystem. Jag kan köra 3D. Jag har mitt Design Tool. Jag betalar tusen kronor i månaden. Om du inte betalar det så kommer du heller inte att lära dig. Men när du har betalat det vet du att du kan logga in när som helst, på kvällen i soffan, och testa något du fick in under dagen. Det är väldigt viktigt, tror jag.

Väldigt fin illustration där med liftkortet. Jag tänker på det du nämnde i början också, att du började med typ en pinne och så massoptimering. Där kan man ju verkligen, när man kommer igång, spara väldigt mycket. Man kan planera ut massor och gömma undan massor, och det är ju där man tjänar pengar.

När jag ritar på totalentreprenader är ju det som nästan betalar sig: att man ritar någonting och får ut tusen kubik där och så slipper de kostnaderna. Men den vinsten är ju svår att se om man inte har erfarenheten av det och vet att det är det resultatet man får. Då är man inte beredd att satsa. Det är ju det där klivet man måste ta.

Det är ett jättestort kliv, och någon som aldrig har provat kommer heller aldrig att förstå. Det är lite som med VR eller AR. Vi kan titta på ditt hus här i VR eller din trädgård live i AR. Jag vet att när jag kommer ut med SiteVision och vi pratar teknik så är det ju sällan det funkar direkt. I dag gör det faktiskt oftare det. Men du kommer ut på plats och så startar jag min enhet med en iPhone på en bildskärm, och så får man upp 3D-modellen rätt i världen, och man kan gå runt och titta. Om den då inte kopplar upp direkt så kan jag stå där och hålla låda i tio minuter och hoppas att det ska hoppa igång.

När det väl gör det, då börjar folk titta. Om den sedan dör, då har jag utan problem trettio minuter till på mig att få igång den igen, för de vill se det de såg. Men om jag från början förklarar att det här är AR och ni kommer få se huset i verkligheten och kunna gå in i det, och jag inte får igång det på fem till tio minuter, då säger folk: “Nej, men skit i det. Vi går runt här och tittar på pinnarna som står på backen i stället.” Man förstår inte vad det är förrän man sett det.

Och det är samma med det vi håller på med. När du har gjort din första modell och stoppat in den i grävmaskinen, du har mätt med din stav, tagit ut skärmen ur ditt Novatron och gått runt och mätt, och så stoppar du in det här i Design Tool, och tar nybyggnadskartan som kunden hade och sätter in punkterna, och så ser du: “Fan, det här blev en yta.” Och så stämmer det när du kommer ut i grävmaskinen. Den känslan är ju helt magisk. Det är helt sjukt egentligen, men den är fortfarande helt magisk, tycker jag. Det är stört, men det är coolt.

Men man måste ha gjort det för att fatta att allting hänger ihop. Och då börjar man inse att nu kan jag ju direkt kolla om vattnet kan rinna ner till diket här. Jag mäter diket också. Nej, det blir bakfall. Hur långt är det? Ja, men det är dit bort. Då mäter jag det också. Och så börjar saker hänga ihop.

Det är fint. Om man är låst så kommer väl den stora nyttan framför allt i totalare, skulle jag gissa. Men det är klart, även i utförande, kontroll, egenkontroll. Man slipper stillestånd och vänta på en mätare, till exempel, om man har en pinne.

Jag har sagt till många företagare som har sitt system — de flesta har ju ett 3D-system i dag, eller i alla fall något system — att de har världens bästa mätpinne. Det är en svindyr mätpinne, för tre miljoner kronor. Men när man är på ett eget projekt och kommer dit med sin grävmaskin: mät din markyta. Du behöver aldrig göra någonting med datan. Den kan ligga där och ruttna tills den försvinner. Du behöver aldrig bry dig om den. Men när du har grävt på det här projektet och det nio månader senare blir en diskussion med kunden kring saker, då sitter du kanske där och kan logga in, eller någon annan kan logga in, och säga: “Jag mätte ju in det här. Jag vet ju att marknivån inte var där det stod på nybyggnadskartan.”

Jag hade en sprängare en gång, helt grym, pensionär i dag. Han ringde mig om ett projekt för en av våra största byggare. Han sa att det där är inte så många kubik som de vill reglera. Deras platschef får mäta det, utan så här mycket får du. Men han sa att det inte stämmer, för han visste hur mycket dynamit det hade gått åt, hur mycket tändare det hade gått, och en sprängare har inte fel där. Det är fysik.

Då lyckades vi, genom att rota och greja i det som fanns, komma fram till att han som hade mätt hade tagit bort hela överytan. Han hade inte förstått hur regleringen funkade. Han var nyutexaminerad och fattade inte. Där var felet.

Men just det här, när någon kund säger till dig nio månader senare att “nej, så här var det inte”, då sitter du illa till, särskilt mot privatkunder och med konsumentköplagen. Om en stor beställare säger att du har fel så sitter du med svarte Petter. Men om du har mätdata — du har gjort lite punkter, mätt in lite ledningar, mätt på ytan innan du börjar gräva, mätt din schaktbotten på lera, på sandbotten, vad som helst — och du har döpt det rätt, då har du svart på vitt.

Punkten behöver inte ha någon given kod. Döp den till något du kommer ihåg. “Förbannade stubbjäveln”, till exempel. Då vet du exakt vad det gällde när du läser det om sex år. När det blir en diskussion — inte om utan när, för det kommer — då har du det här svart på vitt och kan hantera det som du vill. Du behöver inte använda datan för att ljuga, du behöver bara inte berätta allt. Den som vet mest vinner. Att mäta är att veta.

Det är faktiskt sant. En aspekt är ju att egentligen, nästan det första man ska göra om man har en pinne eller en grävmaskin, är att mäta in överytan. Vegetationsavtäckningen är ofta en diskussion. Och sedan bergöverytan och kanske terrassen. Har man de ytorna mätta, även om man inte ens vet hur man hanterar datan, bara man har mätt dem, och om man lyckas få några brytlinjer istället för punkter, då har man ju den där försäkringen och en bra grund för reglering. Det betalar ju sig självt.

Ja, och grejerna sitter ju på maskinen. Du behöver aldrig använda dem till något mer. Som du sa: döp bara överytan från början till någonting, döp ditt berg till någonting, och mät din schaktbotten till något namn. När du har gjort det så kan någon säga någonting när som helst, om två dagar eller om två år, det spelar ingen roll.

Då kan du ringa vilket mätbolag du vill, eller så har du själv lärt dig att hantera det på ett käckt sätt. Och det här gör man ju till exempel i Design Tool. Då har du det där. Du behöver inte ens blanda in någon.

Och då kanske man också tycker att det är lite kul att faktiskt modellera lite grann, göra lite volymberäkningar. Det behöver inte ens vara på ens egna jobb. Man kan sitta och greja lite med det och träna av helt andra anledningar. Och helt plötsligt kommer platschefen där du kör och säger: “Kan inte du mäta in berget när du ändå täcker av?” Ja, visst. Och så kanske man kan få lite extra betalt för det.

Det är en bra ingång. Där får vi ta och pausa för den här delen så att avsnittet inte blir alltför långt. Tyckte ni att det här avsnittet var intressant och spännande, tipsa gärna någon annan om att lyssna på det. Så tack för att ni lyssnar. Ha det gott.